Vems kan språket vara?
Jag påmindes nyss om ett samtal från en fest i vintras. Jag stod i hallen och pratade med två nya zeeländare (skriver man så?) om det här med engelska. Det var inte första gången jag hörde från en person med engelska som modersmål att det är pinsamt att bara kunna engelska eftersom det känns som att en förväntar sig av omvärlden att denna ska anpassa sig till engelskan, medan en själv inte anstränger sig för att lära sig andras språk. Vi pratade om att jag som svensk fått chansen att lära mig två främmande språk redan i grundskolan (ännu en diskussion som jag haft förr) och att jag därmed är bekväm rent kommunikativt med två språk och kan ta mig fram med ett tredje. Detta menar då mina samtalspartner på något sätt är respektfullt gentemot de personer som talar det språk som jag lärt mig.
En annan diskussion om språk slår mig när jag tänker på det här med respekt. Den utspelade sig på en polisstation i Paris metro efter att min plånbok hade blivit stulen i en trång tågvagn. Diskussionen var mellan mig och polisen som tog emot mina uppgifter. Jag kämpade hårt med att beskriva händelsen för honom på min dåliga franska, då han hade strängt nekat att han kunde ett enda ord engelska. Men när kanske 20 minuter hade gått och han väl började tröttna på mig så märkte jag att han började rätta mig och fylla i mina meningar på engelska. Så när jag helt gick över till engelskan så visade det sig att han faktiskt kan tala språket. Jag frågade honom varför han hade ljugit för mig om språket och han svarade att han förväntar sig att man som turist har respekt nog att lära sig språket som talas på den plats man besöker, att han inte besöker London om han inte kan tala engelska exempelvis. Jag frågade honom aldrig varför han tyckte att det var lämpligt att hålla sig till denna regel just under ett polisförhör där språket lätt kan missuppfattas. (inte en så allvarlig händelse jag var där för, men ändå.)
Min fundering kring dessa två händelser rör sig mest kring; vems är språk? Vem kan säga att jag är respektfull för att jag av behov i livet lär mig ett språk eller att jag är respektlös för att inte kunna språket på alla platser jag vill besöka?
Det som ställer mig mest i diskussionen med nya zeeländarna var att de såg engelskan som deras språk, som någonting som världen över lånar för att kommunicera. Engelskans position i det samhälle som jag rör mig i är så stark att den rör sig bortom att vara ett språk som enbart tillhör de som har språket som modersmål. Det har ju blivit det språk som esperanton var tänkt att vara, ett språk som förenar och öppnar nya vägar för människor. Att kunna kommunicera med sin omvärld är otroligt viktigt i dagens samhälle och att därför hantera de språk som talas kan bara hjälpa en. Att de som bara talar engelska på något sätt skulle vara respektlösa för att de inte talar fler språk än ett tycker jag verkligen inte, utan behovet av ett till språk är det svårt att faktiskt lära sig ett på riktigt.
Att inte resa till platser där man inte talar språket är otroligt begränsande och trångsynt, det är så främlingsfientlighet skapas och frodas. Nej låt oss resa och snacka så mycket engelska som vi vill och annars fläkta med armarna i försök att bli förstådda, för det är så vi lär oss om varandra!
/Malin
En annan diskussion om språk slår mig när jag tänker på det här med respekt. Den utspelade sig på en polisstation i Paris metro efter att min plånbok hade blivit stulen i en trång tågvagn. Diskussionen var mellan mig och polisen som tog emot mina uppgifter. Jag kämpade hårt med att beskriva händelsen för honom på min dåliga franska, då han hade strängt nekat att han kunde ett enda ord engelska. Men när kanske 20 minuter hade gått och han väl började tröttna på mig så märkte jag att han började rätta mig och fylla i mina meningar på engelska. Så när jag helt gick över till engelskan så visade det sig att han faktiskt kan tala språket. Jag frågade honom varför han hade ljugit för mig om språket och han svarade att han förväntar sig att man som turist har respekt nog att lära sig språket som talas på den plats man besöker, att han inte besöker London om han inte kan tala engelska exempelvis. Jag frågade honom aldrig varför han tyckte att det var lämpligt att hålla sig till denna regel just under ett polisförhör där språket lätt kan missuppfattas. (inte en så allvarlig händelse jag var där för, men ändå.)
Min fundering kring dessa två händelser rör sig mest kring; vems är språk? Vem kan säga att jag är respektfull för att jag av behov i livet lär mig ett språk eller att jag är respektlös för att inte kunna språket på alla platser jag vill besöka?
Det som ställer mig mest i diskussionen med nya zeeländarna var att de såg engelskan som deras språk, som någonting som världen över lånar för att kommunicera. Engelskans position i det samhälle som jag rör mig i är så stark att den rör sig bortom att vara ett språk som enbart tillhör de som har språket som modersmål. Det har ju blivit det språk som esperanton var tänkt att vara, ett språk som förenar och öppnar nya vägar för människor. Att kunna kommunicera med sin omvärld är otroligt viktigt i dagens samhälle och att därför hantera de språk som talas kan bara hjälpa en. Att de som bara talar engelska på något sätt skulle vara respektlösa för att de inte talar fler språk än ett tycker jag verkligen inte, utan behovet av ett till språk är det svårt att faktiskt lära sig ett på riktigt.
Att inte resa till platser där man inte talar språket är otroligt begränsande och trångsynt, det är så främlingsfientlighet skapas och frodas. Nej låt oss resa och snacka så mycket engelska som vi vill och annars fläkta med armarna i försök att bli förstådda, för det är så vi lär oss om varandra!
/Malin
Kommentarer
Trackback
