Det har nu alltså gått en hel månad sedan kulturtanterna tog sin filosofie kandidatexamen från Högskolan i Halmstad, och det med en stor glädje. Det firades med blommor, bubbel, mängder med god mat och massor med jubel och skratt. Vi såg en ljus framtid ligga framför oss och nu var det äntligen vår tur att finna det efterlängtade drömjobbet som vi alla visste fanns där ute någonstans och bara väntade på oss.

 

Eller vänta här, hur var det nu egentligen? En månad senare hör jag inga jubelrop längre. På de flesta håll har det tystnat och jag undrar varför. Eftersom de flesta andra redan spritt ut sig över landets alla hörn kan jag inte annat än att vända mig till mig själv och fråga mig själv varför jag inte jublar längre. Varför mitt skratt har förvandlats till en klump i magen och en oro över framtiden. Varför jag går in flera gånger om dagen för att studera listan över sökta utbildningar och frenetiskt fundera över varför jag valt som jag gjort och om jag verkligen kommer klara av konkurrensen för skapandet på webben.

 

Frågar man någon i sin närhet svarar de bara att man är tokig som ens funderar över det och att det är en självklarhet att man kommer klara det. Att jag till och med kommer att vara riktigt duktig på det.

Själv lyssnar jag tvivelaktikt på vad de säger och börjar fundera om inte ett annat yrkesval hade varit säkrare, någonting som jag faktiskt kan. Men inser även då att jag inte kommer på någonting jag känner mig så säker på vilket bara gör att min panik växer sig ännu större än tidigare. Jag försöker i panik titta om jag ännu kan göra en sen (väldigt sen) ansökan till Masterprogrammet i ABM Biblioteks- och informationsvetenskap på distans från Uppsala men självklart är den stängd för sen anmälan. Jag tar djupa andetag, stänger ned webbläsaren för att  bara sekunder efterråt öppna den igen. Kanske jag ska strunta i att läsa vidare nu och ta nya tag nästa höst?

 

Nej det är kanske att ta i. Jag har ändå valt detta av en anledning, en anledning som jag redan glömt i skrivande stund. Jag fortsätter mitt frenetiska letande utan mål. Googlar man runt och söker på webbredaktör kommer man in på en hel rad arbetsannonser, information om olika program och kurser med mera. Men vad som är riktigt intressant är de hemsidor och bloggar och liknande som är skrivna av nu verksamma webbredaktörer och designers! Jag bläddrar mig igenom dem, tittar på bilder, vad de läst och vart de arbetat, hur de skriver och försöker göra mig en bild av hur de är som person. De verkar alla vara framåt, uppfinningsrika, otroligt kreativa och energifyllda. Med andra ord, de är inte som mig. Men vem vet, kanske ska man bara lägga den där oron åt sidan och ta sig an utmaningen. Vem vet, även fast att jag inte är där ännu så kanske jag också kan bli en sådan människa som är framåt och full av idéer? Framtidens väg är kanske ännu inte så ljus som vi hoppades på för en månad sedan men jag tror och hoppas att den kommer att lysas upp bit efter bit desto längre vi tar oss fram på den, tills den tillslut är så ljus att vi måste bära solglasögon för att kunna se vart vi sätter våra fötter.

 

//Emilie