Min humanistiska utbildning

Jag har den senaste tiden fått ovanligt många frågor gällande min högskoleutbildning. Trots många försök till ett bra och tydligt svar får jag fortfarande följdfrågor om vad jag egentligen läste, ifall jag jobbar med det jag utbildade mig till och vilken/vilka kurser med kunskap jag har som mest nytta av idag? Jag har förstått att det är svårt för människor att ta till sig att jag inte studerade något som gav mig en titel, att jag inte läste något som gav eller gjorde mig till något specifikt.

 

Utbildningen jag läste hette Kultur & Kommunikation. Det var en bred humanistisk utbildning där vi läste ämnen som handlade om vad kultur innebar, kulturpolitik, samhällets historia utifrån etniska perspektiv och mångfald till journalistik och företagsekonomi. Samt det valda huvudämnet som antingen var konst, historia, filmvetenskap, litteratur eller idé- och lärdomshistoria. Inom det valda huvudämnet lästes, diskuterades och analyserades historien, den estetiska kulturen, moderna situationer och den enskilda människan utifrån olika teorier, pespektiv och vetenskaper.

 

Av den anledning att det var en humanistisk utbildning och på grund av det statusfokuserade samhället har jag personligen inte vågat vara stolt över min utbildning tidigare. Vilket i sig har bidragit till den faktor att människor i min närhet fortfarande inte förstått eller velat förstå vad jag studerade under tre år.

 

Men tyvärr är det så. Att ha studerat något inom humaniora är inte det mest positiva idag. Du ska helst ha studerat något som gett dig en tydlig väg mot ett specifikt yrke. Något som är självklart. Inte ha läst något lullull som inte ses som mer än ”bara” kunskap. För precis så är det. Min utbildning gav mig kunskap, lärdomar. Det jag blev, om jag ska kalla mig något, så var det en teoretiker, en slags ”vetare”. En film-/ kulturvetare med bred kunskap som besitter en förförståelse för det mesta och som kan se på den enskilda människan och hennes rätt till eget värde, samhällets struktur och modernitet med en bred kritisk blick. Jag blev med andra ord ingen ingenjör, ekonom eller praktiker utan det jag blev var utbildad. Något många har svårt att ta in. Utbildad med kunskap som jag kan applicera på det mesta och som behövs på de flesta av platser idag. Inte minst till det moderna samhället där ekonomin styr med järnhand och där människor besitter okunskap och förminskar sig själva med att tro på rasism och diskriminering.

 

För det är utan kunskap som människan blir till den hatiska och fördömande individen som den blir. Därför önskar jag att politiken började förstå att kunskap behövs, att all kunskap behövs. Att samhället börjar uppmuntra och stötta individer till att studera lullull-ämnen som indirekt inte inger någon särskild titel eller status. Att samhället börjar inspirera människor till att våga inhämta kunskap som känns främmande eller även ”onödig”. För det är precis det som kunskap inte är, den är viktig. Det är den som utbildar och ger kraft till nya idéer. För oavsett teoretisk eller praktisk kunskap är den värdefull, den är makt.

 

I fortsättningen kommer jag försöka omvända min känsla inför min utbildning till det mer positiva. Uppmuntra andra att läsa liknande ämnen och beskriva min utbildning med glädje och låta personer ifrågasätta vad jag kan och vet. För innerst inne vet jag att jag besitter en humanistisk kunskap som inte alla har och den är värd att stoltsera med. För utan den skulle jag inte vara där jag är eller vara påväg dit jag är idag.

 

/Emilia

 

För dig som inte är bekant med ordet humanism:

http://www.ne.se/humanism/206087
http://sv.wikipedia.org/wiki/Humanism
http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/vad-ar-humanism

Musiken förde oss samman

Under OS accepterade världen Rysslands ideologi och politik. Man vågade indirekt inte stå emot och ifrågasätta Rysslands lagar och syn på människans rätt till eget liv. Det var några månader sedan. Det handlade om sport.

 

Igår handlade det om musik. En tävling som idag föll rätt i tiden. Varje bidrag var egen. Ingen var den andra lik. Varje uppträdande belyste individen och hennes rätt till färg, kultur och etnicitet. Varje uppträdande representerade olikhet. Och varje uppträdande accepterades till slut. Oavsett hur bra eller dåligt framförandet ansågs vara.

 

Publiken buade åt Rysslands bidrag. Inte åt flickorna som uppträdde utan för det land och ideologi duon representerade i och med deras flagga. Vilket inte var okej. Men tack vare igår och Eurovision Song Contest, förenades Europa, om bara för en stund, och stod upp för det som är motsatsen till det som fyller våra gator idag- rasism, hat och diskriminering. Europa vågade igår stå emot den politik och syn på mänskligheten som vissa diktatorer och folksamlingar anser är rätt. Europa vågade igår acceptera individen och hens rätt till att få vara den hen vill vara. Oavsett om hen har skägg eller inte.

 

Igår var det en musiktävling där rätt låt vann. Inte enbart för sången eller melodin utan även för den ideologi artisten stod för. Fint.

 

/Emilia

Mångfald - vuxnas ansvar

För tillfället lever vi i ett samhälle där partiet Sverigedemokraterna växer sig större och där individer målar rasistiska utlåtanden på skolor. Ett samhälle där individen inte längre vill ta åt sig ting som står utanför ramen av perfekt. En främlingsfientlig gemenskap där enfald verkar vara ledordet. Jag tror inte på enfald. Jag tror heller inte på en politik och ett samhälle som utesluter det ena för det andra. Jag tror på mångfald.

 

Eskilstuna är en stad med hög invandring. Många individer kommer hit i hopp och tro om att uppnå en tryggare och stabilare framtid. En framtid som de kanske inte hade haft tillgång till om de hade befunnit sig kvar i sitt hemland där krig är en vardag. Eskilstuna är även en stad där det finns hög arbetslöshet och där bostäder blir allt färre och dyrare. En stad som försöker framåt mot sina odds.

 

Varje dag möter jag i mitt jobb ungdomar som är från andra kulturer än jag själv. Ungdomar som dagligen påpekar sitt ursprung, sin etnicitet och sin klasstillhörighet. Unga vuxna som försöker finna sin identitet i samhället där de indirekt inte uppskattas på grund av sin hudfärg. Varje dag får jag arbeta med förförståelsen (tolkning/föreställning) inför dessa. Försöka förstå dem och deras tankar utifrån det de varit med om samt deras bakgrund och religion. Varje dag lär jag mig något nytt och det oftast om oss vuxna som befinner oss utanför denna värld.

 

Det är lätt för vuxna att se på dessa invandrartäta områden som något negativt, som något främmande. Men skulle den vuxna använda sig av förförståelsen och den kunskap hon har för det som är annorlunda. Engagera sig, besöka och se sig omkring, lära känna dessa individer så skulle hon kanske ändra uppfattning. Vara en tillgång till dessa individer som behöver integreras i samhället. Vi kan inte hjälpa alla människor och vi har troligtvis inte heller tillräckligt med resurser för att kunna hjälpa de som flyttat till Sverige i hopp om en bättre, tryggare framtid. Men, det vi kan göra är att tillsammans acceptera varandras olikheter, utöka förståelsen till varandra och skapa oss ett samhälle där mångfald accepteras. Det är dags att vi vuxna agerar och tar ansvar för våra beslut, åsikter och individens rätt. Visa att varje människa har rätt till en trygg vardag och hopp om en värdefull framtid - oavsett till vilket kön, ålder, etnicitet eller ekonomisk samhällsklass den tillhör.

 

/Emilia

Vems kan språket vara?

Jag påmindes nyss om ett samtal från en fest i vintras. Jag stod i hallen och pratade med två nya zeeländare (skriver man så?) om det här med engelska. Det var inte första gången jag hörde från en person med engelska som modersmål att det är pinsamt att bara kunna engelska eftersom det känns som att en förväntar sig av omvärlden att denna ska anpassa sig till engelskan, medan en själv inte anstränger sig för att lära sig andras språk. Vi pratade om att jag som svensk fått chansen att lära mig två främmande språk redan i grundskolan (ännu en diskussion som jag haft förr) och att jag därmed är bekväm rent kommunikativt med två språk och kan ta mig fram med ett tredje. Detta menar då mina samtalspartner på något sätt är respektfullt gentemot de personer som talar det språk som jag lärt mig.

En annan diskussion om språk slår mig när jag tänker på det här med respekt. Den utspelade sig på en polisstation i Paris metro efter att min plånbok hade blivit stulen i en trång tågvagn. Diskussionen var mellan mig och polisen som tog emot mina uppgifter. Jag kämpade hårt med att beskriva händelsen för honom på min dåliga franska, då han hade strängt nekat att han kunde ett enda ord engelska. Men när kanske 20 minuter hade gått och han väl började tröttna på mig så märkte jag att han började rätta mig och fylla i mina meningar på engelska. Så när jag helt gick över till engelskan så visade det sig att han faktiskt kan tala språket. Jag frågade honom varför han hade ljugit för mig om språket och han svarade att han förväntar sig att man som turist har respekt nog att lära sig språket som talas på den plats man besöker, att han inte besöker London om han inte kan tala engelska exempelvis. Jag frågade honom aldrig varför han tyckte att det var lämpligt att hålla sig till denna regel just under ett polisförhör där språket lätt kan missuppfattas. (inte en så allvarlig händelse jag var där för, men ändå.)

Min fundering kring dessa två händelser rör sig mest kring; vems är språk? Vem kan säga att jag är respektfull för att jag av behov i livet lär mig ett språk eller att jag är respektlös för att inte kunna språket på alla platser jag vill besöka?

Det som ställer mig mest i diskussionen med nya zeeländarna var att de såg engelskan som deras språk, som någonting som världen över lånar för att kommunicera. Engelskans position i det samhälle som jag rör mig i är så stark att den rör sig bortom att vara ett språk som enbart tillhör de som har språket som modersmål. Det har ju blivit det språk som esperanton var tänkt att vara, ett språk som förenar och öppnar nya vägar för människor. Att kunna kommunicera med sin omvärld är otroligt viktigt i dagens samhälle och att därför hantera de språk som talas kan bara hjälpa en. Att de som bara talar engelska på något sätt skulle vara respektlösa för att de inte talar fler språk än ett tycker jag verkligen inte, utan behovet av ett till språk är det svårt att faktiskt lära sig ett på riktigt.

Att inte resa till platser där man inte talar språket är otroligt begränsande och trångsynt, det är så främlingsfientlighet skapas och frodas. Nej låt oss resa och snacka så mycket engelska som vi vill och annars fläkta med armarna i försök att bli förstådda, för det är så vi lär oss om varandra!

/Malin

Inte feminist men...

« Je me fais raser les cheveux, arracher les dents, les seins – tout ce qui gêne ou impatiente mon regard – l’estomac, les ovaries, le cerveau conscient et enkysté. Quand je n’aurai plus qu’une carte en main, qu’un battement de cœur à noter, mais à la perfection, bien sûr je gagnerai la partie. »

Claude Cahun, 1930

 
För länge sedan sade någon till mig att om jag är för jämställdhet så är jag oundvikligen feminist. Citatet ovan tillhör den tidiga 1900-talsfeministen Claude Cahun. Hon ville med detta beskriva hur hon ville klä av sig alla kroppsliga attribut som uttryckte hennes könstillhörighet, som hos en betraktare skapar en bild av henne som kvinna. Med detta citat vill jag belysa vad jag vill säga med detta inlägg; nämligen, kan vi inte nu klä av oss attributen och börja se på varandra som människor före könspersoner? Nej, jag menar inte att du inte ska få vara kvinna eller man, eller det du nu känner dig bekväm med. Men kan vi inte börja tala om chefer, i stället för kvinnliga och manliga chefer, prata om äktenskap i stället för gayäktenskap, människokamp i stället för kvinnokamp? Vi behöver varandra, vi behöver röra oss i världen och sprida kunskap mellan kontinenterna, vi behööver hålla oss öppna för nya intryck, från alla håll och vi behöver lära oss att älska våra nästa som de människor och personer de är. 
 
Valåret gör mig arg. Så mycket smutskastning åt alla håll. Den ena sidan försöker belysa vad som kommer hända om de inte vinner årets val utan att prata om vad de faktiskt vill göra. Den andra sidan skickar ut karikatyrer och sparkar underifrån. Detta tillsammans med exempelvis utlysningen för årets sexist som Genusfotografen har satt samman visar en väldigt dålig bild av vårt samhälle när det gäller synen på människor. Kvinnor objektifieras fortfarande, numera som en medveten strategi för att skapa folkstorm och på så vis vinna massvis med gratis reklam genom Facebook-delningar och Aftonbladet-artiklar. 
 
Sedan ung ålder har jag haft väldigt svårt för att kalla mig själv för just feminist och känner att om någon skulle kalla mig för det skulle jag vara missuppfattad. Kanske missuppfattar jag ordets betydelser, men jag skulle hellre prata genus än feminism. Den senaste tidens delningar av artiklar som rasar över "Se vad denna idioten/idiotföretaget gjorde, så korkat och kvinnohatande av hen!" upprör mig såklart, ingen ska behöva utnyttjas genom sexualisering och förtryck. En kommentar från en person i övre medelåldern som jag talade med häromdagen upprörde mig, när hens chef skulle beskrivas och klagas på. Beskrivningen började med "Ni kvinnor är ju bra på att organisera era handväskor, men min kvinnliga chef har bara ordning just i sin väska. Hennes skrivbord är en total röra så hon kan inte sköta sitt jobb. Nej jag gillar verkligen inte min kvinnliga chef." Jag kände mig tvungen att rätta att det sannerligen inte var för att hon var kvinna som hon var en rörig chef, utan för att hon är en rörig PERSON. Det är såna uttaladen som ovan som fasthåller bilden av att kvinnor inte är bra chefer, när de just beskrivs som "kvinnliga chefer". Sen när styr livmodern och könshormonerna över ens organisationsförmåga? Frågar man de som känner mig väl måste jag i såna falla sakna båda delar då organisering är min starkaste sida. 
 
Säger man att man inte är bekväm med beteckningen feminist, eller ens övertygad vänstervriden som kultur- och konstvetare som är titlar som jag tillskriver mig möts man av oförstående blickar. Att inte se sig som vänstervriden uppfattar jag betraktas likställt med att sälja sin själ till djävulen i vissa kretsar. Jag talar därför oftast inte om mina åsikter fastän de varken är höger- eller vänstervridna. Jag ser partipolitiska val mer som ett sätt att tillerkänna sig en religion vart fjärde år, där flest som tycker om en av religionerna kommer få vara herre på täppan i fyra år. Texten jag skriver nu är en slags bearbetning för mig, en förvirrad och upprörd person som inte vet ut eller in just nu vad jag ska tycka om politik eller hur man ska få jämställdhet i landet och helst i världen såklart. 
 
 
//Malin

Nästan nyexad...

För en vecka sedan lämnade jag in min magisteruppsats i konstvetenskap. Svar på om den är godkänd och så borde jag få inom 2,5 vecka från nu, fram tills dess går jag och väntar på min dom och försöker jobba de pass som går att få på mina jobb. Redan en timme efter att jag var klar med uppsatsen, till och med innan jag lämnade in den, i väntan på att mitt moraliska stöd skulle anlända fram mot kvällen, hann jag få arbetslöshets-jag tycker inte om ordet men- ångest. Oron över framtiden, för att inte få ett sånt jobb jag drömmer om, duger jag? Kan jag någonting alls? Mina funderingar har gått så pass långt att jag sakta men säkert börjar komma ihåg en känsla jag har haft livet genom, eller kanske är det en dröm, att ha ett eget litet kryp-in att kalla mitt. Inte ett kontor eller hem, utan en liten butik eller ett kafé. Samtidigt som jag vill jobba på ett museum med utställningar och föremål så finns det också en del av mig som vill vara min egen kvinna. Kan man jobba som konstkonsult innan man skaffar sig kontakter? Kanske borde jag starta ett galleri. Där behöver jag också kontakter.

Hur som helst. Jag jobbar stenhårt med att se framtiden som ljus och positiv, fylld med möjligheter. En vecka har gått och livet bjuder ju på fler veckor så ska försöka sluta känna mig som arbetslös och börja njuta i stället. Få personer med två jobb som kallar sig arbetslösa också...

//Malin

Längtan

När jag var yngre fanns det en skivaffär i centrum som jag besökte rätt ofta. Butiken var mörk med trähyllor. I den vänstra delen av affären fanns det filmer och spel. På den högra sidan skivor. Skivorna var sorterade i olika musikgenrer och i bokstavsordning. Singlarna fanns i en egen hörna där man kunde stå och ”tjuvlyssna” på hur låtarna lät så man köpte den man mest ville ha. Vid entrén fanns väggen där de nysläppta skivorna satt uppradade samt de som var på topplistan.

 

Den sista skivan jag köpte i butiken innan den lades ner och vandrade vidare till ett köpcenter för att sedan gå i konkurs var Sugarplum Fairy. Jag hade börjat sista året i gymnasiet och hade längtat efter just den här skivan. Jag gick in till butiken ofta i frågan ifall skivan hade anlänt. Och när den väl hade gjort det hade den inte hunnit kommit upp på väggen med nysläppt musik innan jag hade betalat den, kommit hem och slitit skivan ur plasten. Skivan spelades flitigt och låttexterna fanns med i häftet som tillkom albumet. Jag var nöjd. Längtan var över.

 

Jag minns min barndom och ungdom som en tid av längtan. Längtan efter musiken som skulle släppas, musikvideor som skulle visas och filmer som skulle komma ut på hyrfilm. Det var fint. Det var kul att längta och jag undrar ifall dagens barn och ungdomar får vara med om att få känna samma sak?

 

Har lättillgängligheten av kultur på grund av digitaliseringen förstört barns och ungdomars längtan? Eller finns den kvar fast i en annan skepnad? Hinner människan överlag längta efter något när det enorma utbud som skapats fyller de tomma stunder man har i väntan på tv-seriens nästa avsnitt?

 

Jag vet inte.

 

Men jag hoppas att barn och ungdomar får känna längtan efter något som sedan kommer känneteckna deras barndom oavsett det gäller böcker, film eller musik. För det är härligt att idag som äldre kunna ta fram en skiva som präglade sin barndom, titta i omslaget och sjunga med vare sig det gäller musiken från Aqua, Queen eller Sugarplum Fairy och önska att få känna längtan igen.

/Emilia

Om att börja på nytt

Jag har börjat om, börjat på nytt. Jag har börjat förverkliga mig själv och den jag vill vara. Jag har börjat med något som jag vill fortsätta med. Jag har börjat studera konst.

 

Äntligen.  

 

/Sara

Film

Känslan som uppstår när man ser en fantastisk film, kan likna vid känslan man får som nykär. Det bubblar i kroppen och hjärtat slår några extra slag. Man ler okontrollerat och man vill bara vara där, i filmens värld, hela tiden. Dock var det nu längesedan jag såg en så fantastisk film som gav mig känslan av kärlek.

 

När jag studerade filmvetenskap för några år sedan, såg jag cirka 5-7 filmer i veckan. Analyserade och såg om dem. Spolade tillbaka när jag fastnade för en replik, en scen eller annat som symboliserade något som gav filmen det där lilla extra. Såg film för att det var kul, givande och intressant. Detta på grund av att jag upptäckte att film var mer än enbart underhållning. Något som jag idag kan sakna.

 

Jag minns när jag såg japanska filmerna Efter livet och In the mood for love. Blev helt tagen. Likaså minns jag lyckan när jag såg Across the universe och Tinker Tailor Soldier Spy. Minns alla känslor som uppstod när jag såg En kärlekshistoria.

 

Det finns många filmer som satt sina spår och som gjort mig en aning kräsen. Men jag saknar att få se en film som har allt- dialogen, bildkompositionen och estetiken. Längtar numera efter att få se en film som inte enbart är bra på grund av dess effekter, humoritiska ton eller skådespelare. Jag längtar efter att få se en film som visar på konstens vackerhet. Som ger mig kärleken för film tillbaka.

 

/Emilia

Hilma Af Klint

För snart två veckor sedan öppnade en retrospektiv utställning om Hilma Af Klint på Moderna Museet i Stockholm. Jag har inte varit och sett den ännu, tänkte ta mig tid till det i nästa vecka. Det jag reagerar på är artiklarna som skrivs om utställningen. Det var snart 50 år sedan som hennes verk för första gången öppnades upp för visning för allmänheten. Efter det har det visat sig att hennes första abstrakta konstverk målades redan 1907. Samma är som många anser att modernismen fick sitt ordentliga genombrott i konstvärlden, då Matisse med flera ställde ut sina fauvistiska verk på Salongen i Paris. Abstrakta verk räknas inte ha "uppfunnits" förens på 20-talet.

Nu tycker en journalist för Wall Street Journal att konsthistorien måste skrivas om, för i och med Modernas utställning om Af Klint har denna abstrakta målning fått mycket uppmärksamhet. Men ja, visst. Hilma Af Klint har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet för sin konst, inte bara under sin egen livstid då hon inte verkade vara intresserad av en konstnärlig karriär, hon är känd för sin antroposofiska tro och att hon medverkade i många seanser. Hennes verk beskrivs ibland som mediationer, formet som har kommit ur henne då hon kanske befunnit sig i trans. Det är i alla fall den uppfattningen jag har lärt mig om henne innan detta nya uppsving som hon får med den aktuella utställningen.

Mina tankar rör sig mest kring det här med att skriva om konsthistorien. Finns det aneldningar till att skriva om hela 1900-talshistorien på grund av en kvinna som målade i ensamhet? Några intendenter på olika konstinstitutioner i Europa och USA säger att hon visst är ett intressanht konstnärskap men hon är inte ursprunget till den abstrakta konsten eftersom hon aldrig ställde ut. Och ja, de har helt rätt i det. Men på samma gång så handlar det påståendet om att man ser på konsthistorien och historia överlag som en "det-ena-leder-till-det-andra"-historia. Kan man inte befästa att någon var påverkad av Hilma så kan man inte heller säga att hon är viktig för den stora berättelsen, för det är ju inte vetenskapligt. Men det pågår ju i dag så många diskussioner kring det här med att skriva om historien, för att passa in HBTQ-personer och kvinnor, varför kan man inte bara lägga in en passage i Jansons' history of art om 1907, där man säger att det första kända abstrakta konstverket målades i Sverige av en kvinna som hette Hilma Af Klint. Man behöver inte fortsätta historien med att hitta på att Malevich besökte Stockholm och insrpirerades eller att Hilma snacka i telefon med Kandinsky. Allting är inte ett flöde som följer på någonting annat. Vissa händelser skedde faktiskt helt enkelt, utan att skapa enorma efterverkningar på en gång.

I en artikel i DN skrev häromdagen Dan Karlholm att i stället för att placera in Af Klint i det tidiga 1900-talet så kan man i stället placera henne i den tiden då hennes konst gjordes tillgänglig för omvärlden, 1960-talet. Problemet med den idén är att visst, omvärldens uppfattningar kanske går att applicera på konsten då. Men tillverkningsåren är fortfarande de samma.

För er som vill läsa lite till lägger jag in lite länkar!

//Malin


http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16334689.ab


http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dan-karlholm-ingen-modernist--men-hon-var-ultramodern

http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324338604578326243889075764.html

Statusstress

Statusstressen. Har ni mött den någon gång? Det har jag. Det gör jag. Varenda dag.

 

Varje dag när jag av rutin loggar in på facebook ifrågasätter jag mig själv. Varför vill inte jag ha barn? Varför älskar inte jag barn? Varför är inte jag gift? Varför har jag alltid varit så karriärsinriktad, när jag ändå inte verkar nå fram? Varför är inte jag påväg att bygga hus med min blivande man? Varför har jag ännu inte hittat min blivande man? Varför ska alla ha så bråttom med att fixa hus, skaffa barn? Är det jag som är seg? Varje dag, samma frågor.

 

Hur kommer det sig att man låter sig bli påverkad av allt detta? När man egentligen är rätt stolt över var man befinner sig och har åstadkommit, fram tills idag? Och varför känner man sig så ensam gällande dessa frågor, när egentligen alla, tänker samma sak?

 

I sommar fyller jag 25. Jag är halvvägs till 50. Herregud. Fortfarande har jag inget körkort. Men till julen har jag kanske två examen, en från utbildningen i Halmstad och en i företagsekonomi från Mälardalens Högskola. Jag blir 25 och har ännu inte fått fast jobb. Men jag har däremot fått ett extrajobb till. Inom det jag vill arbeta med. Men jag har fortfarande ingen man, jag är inte förlovad eller påväg att bli gift. Men jag har ju däremot blivit vän med mig själv. Accepterar mig själv för den jag är trots mina dåliga vanor, dagar och forntida händelser. Jag  är 25 år och tycker fortfarande inte att barn är guds gåva till människan. Men jag tycker ändå om min kusinson på ett år och längtar tills den dagen jag blir moster och jag själv mamma.

 

Jag har varken hus, körkort, man eller barn - men jag är trots det rätt glad ändå.

 

För tänk om jag hade just allt det där, då hade jag kanske inte hunnit bli vän med mig själv. Hade inte varit påväg att få två examen. Hade inte haft ett mål med att år 2013 ta det där körkortet. Hade inte fått leva min tid i Halmstad och heller inte träffat de finaste av människor som jag är så tacksam över att få ha som vänner. Jag hade heller kanske aldrig listat ut vad jag velat göra med mitt liv.

 

Jag kanske inte är där många andra i min ålder är. Men jag är rätt nöjd ändå. Jag har gått min väg, utvecklats och förbättrats som person. Är, trots all ångest som uppstår, glad över alla nya bebisar gamla klasskamrater  och vänner får. Glad för nya hus folk bygger och glad över att folk fortfarande får sina drömjobb trots arbetssituationen i samhället.

 

Jag är trots all oro, ångest och stress- glad för att vi alla är olika och lyckliga för att vi är där vi är just idag.

 

/emilia

Namedropping

Hej!
Malin som skriver i dag. Jag ska hålla mig kort.

En tanke som har slagit mig under mina första veckor på Magisterkursen i konstvetenskap är hur otroligt duktiga akademiker är på att namedroppa. Och hur viktigt det är att nicka som om man vet vad sjutton det är personen hänvisar till. I vetenskapens namn är det ju bra att visa att man vet vad man pratar om. Men att det blir så att man inte får ha en åsikt eller en känsla av en tanke utan att hänvisa till Foucault eller Kant känns jobbigt. Jag är ju en såndär person som pratar innan jag tänker. Nu måste jag tydligen ställa om till att läsa, anteckna och lägga på minnet innan jag tänker och innan jag pratar. För ett år sedan efter C-uppsatsen kände jag mig som en akademiker. Förhoppningsvis återkommer den känslan till hösten då det är dags för D-uppsats....

Företagens sociala ansvar

 
Företagskultur är också en slags kultur, därför fortsätter jag på mitt tema och skriver om företagen och dess värld.
 

För att företag ska vara hållbara och lönsamma på längre sikt, bör de idag arbeta med något som kallas för CSR. CSR är en term och förkortning på corporate social responsability (företagens sociala ansvar). Vilket innebär att företag bör ta ansvar för, samt vara medveten om, sin verksamhet och om hur den påverkar miljön, människors rättigheter och den hållbara utvecklingen. I och med att det blir allt fler företag som placerar sina produktioner i andra länder (gärna i så kallade låginkomstländer), bör varje företag även vara medveten om de olika ländernas regelverk samt deras olika syn på människors värde.

 

Hösten 2012 uppmärksammade media sömmerskorna och deras låga löner i en av H&M:s verksamheter i Asien. Försvaret kring situationen från  H&M var att det var deras underleverantörer som hade ansvaret gällande lönerna och inte H&M- ledningen själva. Detta försvar uppmärksammade en brist i kommunikationen gällande H&M:s medvetenhet kring sin personal bland sina produktioner. Vilket bidrog till att protester runt om i världen bildades.

 

I och med att man som företag har ett stort ansvar såsom H&M när det kommer till underleverantörer och deras ansvar för löner, bör man vara vaksam och medveten om de brister som finns. Du som företag bör hela tiden arbeta för att göra situationen bättre och ta ansvar för problemen. Självklart kan du som enskilt företag inte påverka ett lands regelverk, men du kan påverka och arbeta för att din personal bland dina verksamheter ska bli rättvist behandlade. För ingen är värd att arbeta för två kronor timmen, oavsett till vilket kön man har, till vilket arbete man utför eller till vilket land man arbetar i.

 

Företag och organisationer har ett ansvar vid sin sida. Bestämmer du dig för att placera verksamheter i andra länder, bör du vara medveten om konsekvenserna som medföljer. Kunder, konsumenter och medarbetare lär bli mer kräsna gällande dina produkter, ifall problemen inom din organisation uppmärksammas. Visar du däremot omvärlden att du är medveten om dina brister, exempelvis att du som industri eller organisation släpper ut onödigt mycket gifter som skadar miljön, men försöker göra något åt det - som SOS Barnbyar, vilka arbetar efter en handlingsplan för att förbättra sin miljöpåverkan vid byggen av nya barnbyar och flygfärder till sina medarbetare i olika länder - kommer det att gynna din organisation.

 

Företagen påverkar människans leverne oavsett om företaget är litet och lokalt eller stort och globalt. Detta tyder på att organisationer mer eller mindre måste arbeta med CSR. Dock kan inte företagen eller allmänheten förändra världens miljö och de utsatta människornas situation på en dag. Men som ordspråket lyder: ”många bäckar små”. Det är bättre att du som företag eller organisation ser problemen, tar tag i dem och försöker göra något åt dem, än att inte göra något alls. Vill du att ditt företag ska vara lönsamt på lång sikt, måste du ta ansvar för konsekvenserna, oavsett om det gäller du själv eller dina underleverantörer. Upprätthåll en kommunikation som sträcker sig över hela din företagskultur. Du som företag påverkar samhällets och miljöns utveckling mer än du tror, ta ansvar för det.

 

/Emilia

Chef och ledarskap

 

Herregud, två inlägg på kollektiva bloggen av mig den här veckan. Nåväl, så blir det ibland när man har mycket som snurrar runt i huvudet. Just nu läser jag om organisationer, ledarskap och det sociala samspel företag måste ha med miljöorganisationer för lyckad framgång. Att konsumenter och kunder samt andra samarbetspartners, lägger ett större fokus på att varken natur eller människa ska bli utnyttjad av arbetet där företags produkter produceras. Att det även är viktigt för företag att vara medvetna om sina intressenters relationer till varandra. Allt detta för att vara ett givande företag på lång sikt. Det är oerhört intressant allt detta och jag skulle kunna skriva mer ingående om det, men det får bli ett annat inlägg en annan gång. Det jag vill fokusera på i denna text, i detta inlägg, är detta med chefer och ledarskap. Något som anses vara det viktigaste för att ett företag ska bli lönsamt.

 

De senaste veckorna har jag mött människor som berättat om hur missnöjda de är över sina chefer, något som fått mig bli lite ledsen och fundersam. Inte kan väl alla chefer vara dåliga? Eller kan de? Och isåfall varför?

 

För att företagskulturen ska vara positiv bör företagsledningen vara eniga och erhålla en god öppen kommunikation. För att företaget i stort ska vara lönsamt, bör hela arbetsplatsen vara jämlikt nöjda och tillfredsställda oavsett yrkesroll. För att få alla på ett företag lika nöjda är inte enkelt, men att vilja arbeta för det, är inte svårt.

 

Det kan vara så att jag är extra mottaglig till detta ämne eftersom jag studerar just företagsekonomi management. Det kan även vara så att jag är extra mottaglig just för att det är oerhört intressant, samt viktigt att ha kunskapen om hur man själv anser att ett bra ledarskap ska vara. Detta för att kunna vara en bra chef/ledare själv någon gång och/eller ifall man vill att sin egen chef ska få veta vad man vill att hen ska förändra, för att företaget med personal ska bli ännu mer lönsamt.

 

Som chef kan du följa varje modell eller annan teori som Mintzberg (guden inom organisation och ledarskap) eller annan teoretiker skrivit om. Du kan besöka samt läsa så många kurser du hinner, vill och kan. Men bryr du dig inte om din personal, är lyhörd och kommunikativ, spelar det ingen roll hur mycket kunskap du besitter. Kunskap är makt - men makten behöver inte vara god eller gynnsam för dig som ledare.

 

Som ledare bör man besitta en god kommunikativ förmåga, vara lyhörd, kunna motivera och inspirera sina medarbetare till att göra ett bra arbete. Du ska även kunna vara flexibel och självsäker i din yrkesroll. Du ska med andra ord vara allt det som så ofta finns med i en jobbannons du tänkt söka. Men om detta nu eftersträvas och eftersöks, varför uppnår då så få det? Hur kommer det sig att personal , trots chefers utbildning, erfarenhet och kunskap, forfarande känner sig missnöjda över ledarnas beteende och bemötande? Är det cheferna som inte tar hand om och bryr sig om sitt arbete, företag? Eller är det så att det är medarbetarna som har för höga krav? Eller är det så att folk enbart söker sig till rollen som chef enbart för den makt, status och lön som titeln som chef för med sig?

 

Fungerar inte den politiska miljön och relationerna bland politikerna som styr. Fungerar heller inte samhället. Fungerar inte företagskulturen och relationerna mellan chefer och medarbetare. Fungerar heller inte företaget och arbetet inom det.

 

Att vara chef är inte lätt, men det vore kul om man någon dag framöver får höra något fint om en ledare. Det skulle även vara mer intressant och framförallt givande, ifall vi alla började samtala om ledarskap, istället för att vara sura och arga över misstagen chefen gör. Det blir ingen förändring eller förbättring om inte någon, någon gång vågar ta tag i problemen på riktigt. Oavsett hur svårt eller jobbigt det än må vara. Men jag tror det skulle vara nyttigt, ifall vi alla deltog i diskussionen om vad ett bra ledarskap är - chef som medarbetare.

 

/Emilia

Kultur och ekonomi

 
När jag läste min utbildning Kultur och Kommunikation på Halmstad Högskola ifrågasatte jag och mina vänner ofta vad det skulle bli av oss. Under tre år hade vi läst kulturvetenskap, en inriktning på antingen konst, film, litteratur eller idé- och lärdomshistoria samt några andra ämnen. En utbildning med ämnen som så ofta varken uppskattas eller förstås av folk, ekonomi eller politik. Det sista året la vi även märke till hur stort fokus både kultur och humaniora fått i media. Det diskuterades kring till vilken politisk färg kulturen skulle tillhöra. Hur mycket humanister behövs ute i arbetslivet trots att ingen vill ha dem. Samt vikten av att kunna argumentera för ditt val av studier. Vi la med andra ord märke till hur sårbar vår utbildning, kunskap och framtid var.
 
I juni 2012 tog vi alla examen. Lyckan var kort. Veckorna efter flyttade några av oss från Halmstad uppåt för att finna lyckan i den kommande framtiden. Vissa stannade kvar på västkusten i hopp om samma sak. Några av oss har fått arbete inom den bransch de önskat medan andra av oss valt att studera vidare inom sin forna inriktning eller inom ett annat ämne.
 
Jag valde att i höstas läsa en grundkurs i företagsekonomi för att nu till våren läsa företagsekonomi management. En kurs som innebär att man läser och diskuterar om hur ett bra ledarskap är och ska vara. Hur organisationer och företag ska göra för att på lång sikt lyckas bäst i och med miljö och andra politiska förändringar. En kurs som egentligen har rötter inom humaniora, men som nu befinner sig inom ekonomin på grund av dess enorma betydelse för företags överlevnad i det moderna samhället.
 
Det jag har insett under de senaste halvåret samt till managementkursens början, är de många teorier och synsett som påpekas och tas upp som jag redan har läst om. I och med min inriktning som var filmvetenskap i min forna utbildning, har jag redan diskuterat king olika maktförhållanden. Har även läst och diskuterat länders olika förändringar och synsett på människan och dess värde, genom att ha läst historian bakom filmerna som gjorts. Samt diskuterat kring kulturens, religionens och miljöns inverkan på människans leverne. Jag bär med andra ord på en kunskap som tydligen tas upp och används i företagsekonomiska ämnen.
 
Om nu kultur och ekonomi ligger så nära varandra, använder liknande teorier och synsett på mänskligheten och dess förändring gällande politik och miljö- varför kan de då inte få samarbeta? Kultur är inte idioti. Humaniora är inte enbart flummigt. Det är två ämnen som behövs få läsas om människan ska bildas och få förståelse om varandras olikheter och bakgrund. Det är ett ämne som skulle komplettera ekonomin så oerhört bra. Ekonomin bär på en historia som grundar sig i människans utveckling. En utveckling som såväl kulturen och humaniora stöder. Historier från olika ämnesområden som påverkat varandra till där vi är idag. Istället för att skilja ekonomi och humaniora åt, låt de istället få samarbeta. Bilda en bred kunskap. Bilda framtida arbeten. Bilda en gemenskap.
 
Jag vill i fortsättningen inte behöva säga till folk att de inte ska studera kultur eller andra ämnen inom humaniora. Jag vill kunna uppskatta att fler läser det. För det behövs verkligen. Vi behövs. Likaså ekonomoner eller företagsvetare. Alla vi behövs. Vi behöver bara få behövas tillsammans i en gemenskap, inte särskiljas och behövas var för sig.

/Emilia

Kulturpolitik, debatter

Debatter debatter och åter debatter. Sitter och läser den senaste tidens bråk inom finansieringen av kultusektorn. Kommentarerna till de artiklar som har publicerats på Aftonbladet är till majoriteten män som anser att man kan leka med färg på sin egen tid och ägna dagarna åt att mögla bort på ett grått kontor. Som han själv måste göra. Jag vet inte om jag vill gå så långt som att säga att de är missunsamma eller kanske till och med avundsjuka på de som har tagit chansen och risken att njuta av sitt liv, på de som har fått chansen att ägna sig åt det som de älskar allra mest. Genom dessa kommentarer säger kommentatorerna inpacketerat i andra ord att alla som arbetar inom kultursektorn ägnar sig åt någonting värdelöst. Att (vi) utnyttjar människorna runtomkring oss för att få göra det vi vill. Skådis på teater eller museianställd. Det arbete dessa gör är inte lika värt, för deras verksamheter är finansierade av skattemedel och hjälper ingen. Att kultur, teater, museer, konst har varit en del av människans tillvaro så långt tillbaka arkeologerna kan finna lägger de ingen vikt vid. Bara för att de inte har satt sig in i kulturvärlden, bara för att de ha missat någonting i livet. Men de är välkomna när som helst att öppna sina trånga sinnen, att le åt en målning, att känna sig uppfylld av en teaterpjäs eller att njuta av en roman. Som student gör jag för övrigt inte heller någon nytta för samhället. Universiteten kanske borde stängas ner, de tillför ju inga pengar tillbaka till staten. För att inte tala om förskolor och grundskolor. Kära nån så dyra de är. Stäng skiten, sponsra Apple i stället, de kan ju i alla fall sälja.

Nä. Men vill väl kanske bara säga att de som inte är insatta och som är för stängda i sin världsuppfattning kanske skulle hålla käften och sköta sitt. Tvivlar på att de har behövt lida av den forskning museerna bedriver, eller av de museibesök de gjort som barn med skolan. Sörjer att det finns så många människor där ute som hindrar sig själva från den här världen och som därför vill hindra alla andra.
 
//Malin
 

Makt

Just nu läser jag ”Organisation och ledarskap” som är en delkurs i företagsekonomi. Inom denna delkurs funderar man kring vad en organisation är, hur dem är uppbyggda och strukturerade samt på vilka sätt det är bäst att leda en grupp på. Något man inte kan undgå när man läser om organisation och ledarskap som jag gjort under fyra veckors tid är ordet makt. Makt är ett relativt laddat ord, men uttrycken maktbehov och maktrelation är dock något som sällan går att undvika då varje organisation exempelvis leds av någon eller några, eller innehar personer med mer kunskap än andra. Med andra ord är makt och dess olika uttrycksformer något vi bemöter dagligen. Inte minst när det gäller våra närmaste relationer. I helgen råkade jag se två filmer som behandlar just makt på olika sätt och det var Ruby Sparks och Ted.

 

I filmen Ruby Sparks får åskådaren bemöta en relation där författaren har makten över kvinnan han är förälskad i. Från början finns hon bara i hans drömmar om nätterna men efter att ha påbörjat en roman om henne blir hon till verklighet. Till en början tror författaren att han haft turen med sig att ha fått en tjej som håller honom kär, men när han tillslut inser att det är han själv som styr henne nås han av insikten av att han skapat sitt liv efter livet han skapat åt henne. Utifrån de ord han skriver ned förändrar han hennes beteende och kärlek till honom efter hur han mår och till vilket humör han har. Detta bidrar till att han måste göra slut på inte enbart deras förhållande, utan även henne och sin kommande roman.

 

Ruby Sparks är en oerhört vacker film i sin helhet och relationen mellan författaren och kvinnan är oerhört kärleksfull, men det som fick mig att fundera var just kring makten författaren har över henne. En makt som liknar den i filmen Ted. I filmen Ted anses det att den levande teddybjörnen har makten över sin mänskliga barndomsvän John och hans val i livet. Johns flickvän påpekar dock på Johns alla beslut kring vad och hur han ska göra med sitt arbete och deras förhållande vilket påverkar vänskapen till Ted negativt. Två relationer där gemensamma nämnaren John inte kan påverka sitt val då han mister någon oavsett val han tar. Ett val som även där sätter honom i en statusproblematik då han anses inte vilja bli vuxen om han väljer Ted då han lämnar det seriösa livet med flickvän och tvärtom. En situation som säkerligen många besökt i livet eller en situation som kommer att besökas.

 

Med andra ord var det detta som väckte en tanke hos mig, hur vanligt förekommande det är att vi människor försöker ändra på folks relationer utefter vad vi anser är bäst för dem. Som i Ted exempelvis där John påverkas av sin flickväns åsikter kring hans relation till sin barndsomvän. Men det är ändå inte enbart relationer vi människor är benägna till att påverka utan även de stora valen som måste tas i livet. För oavsett vad det gäller finns de där, orden som påpekar och påverkar våra val att leva och våra val av vägar att gå. Maktbehovet är vanligt förekommande och något som vi accepterat. Alltid finns det någon som styr någon annan. Människor som vill se sig som bättre genom att sätta orimliga krav på andra eller påpeka deras personlighet. Men vad hände egentligen med att strunta i att försöka påverka andras beslut. Låta människor göra det dem vill och istället göra det som kallas för att ”ta makten över sitt eget liv”?

 

/Emilia

 

Efter glädjen kommer rädslan tätt följt av paniken

Det har nu alltså gått en hel månad sedan kulturtanterna tog sin filosofie kandidatexamen från Högskolan i Halmstad, och det med en stor glädje. Det firades med blommor, bubbel, mängder med god mat och massor med jubel och skratt. Vi såg en ljus framtid ligga framför oss och nu var det äntligen vår tur att finna det efterlängtade drömjobbet som vi alla visste fanns där ute någonstans och bara väntade på oss.
 
Eller vänta här, hur var det nu egentligen? En månad senare hör jag inga jubelrop längre. På de flesta håll har det tystnat och jag undrar varför. Eftersom de flesta andra redan spritt ut sig över landets alla hörn kan jag inte annat än att vända mig till mig själv och fråga mig själv varför jag inte jublar längre. Varför mitt skratt har förvandlats till en klump i magen och en oro över framtiden. Varför jag går in flera gånger om dagen för att studera listan över sökta utbildningar och frenetiskt fundera över varför jag valt som jag gjort och om jag verkligen kommer klara av konkurrensen för skapandet på webben.
 
Frågar man någon i sin närhet svarar de bara att man är tokig som ens funderar över det och att det är en självklarhet att man kommer klara det. Att jag till och med kommer att vara riktigt duktig på det.
Själv lyssnar jag tvivelaktikt på vad de säger och börjar fundera om inte ett annat yrkesval hade varit säkrare, någonting som jag faktiskt kan. Men inser även då att jag inte kommer på någonting jag känner mig så säker på vilket bara gör att min panik växer sig ännu större än tidigare. Jag försöker i panik titta om jag ännu kan göra en sen (väldigt sen) ansökan till Masterprogrammet i ABM Biblioteks- och informationsvetenskap på distans från Uppsala men självklart är den stängd för sen anmälan. Jag tar djupa andetag, stänger ned webbläsaren för att  bara sekunder efterråt öppna den igen. Kanske jag ska strunta i att läsa vidare nu och ta nya tag nästa höst?
 
Nej det är kanske att ta i. Jag har ändå valt detta av en anledning, en anledning som jag redan glömt i skrivande stund. Jag fortsätter mitt frenetiska letande utan mål. Googlar man runt och söker på webbredaktör kommer man in på en hel rad arbetsannonser, information om olika program och kurser med mera. Men vad som är riktigt intressant är de hemsidor och bloggar och liknande som är skrivna av nu verksamma webbredaktörer och designers! Jag bläddrar mig igenom dem, tittar på bilder, vad de läst och vart de arbetat, hur de skriver och försöker göra mig en bild av hur de är som person. De verkar alla vara framåt, uppfinningsrika, otroligt kreativa och energifyllda. Med andra ord, de är inte som mig. Men vem vet, kanske ska man bara lägga den där oron åt sidan och ta sig an utmaningen. Vem vet, även fast att jag inte är där ännu så kanske jag också kan bli en sådan människa som är framåt och full av idéer? Framtidens väg är kanske ännu inte så ljus som vi hoppades på för en månad sedan men jag tror och hoppas att den kommer att lysas upp bit efter bit desto längre vi tar oss fram på den, tills den tillslut är så ljus att vi måste bära solglasögon för att kunna se vart vi sätter våra fötter.
 
//Emilie

Den stora dagen är kommen





Imorgon tar vi kulturtanter examen från Kultur och Kommunikationsprogrammet på Halmstad Högskola. Det är med spänning, glädje, rädsla och lycka som vi nu kliver ut på arbetsmarknaden och in i livets nästa kapitel.
Önska oss lycka till!










Varför?

Jag kom precis på vad det är jag gillar allra mest med konst och konstvärlden. Ja, förutom fina bilder och sånt då. Det som inspirerar mig när det gäller konst är samtalet och rollen som betraktaren och kritikern har för konstens förmedlande. Här pratar jag alltså inte om ett kungaporträtt av Ehrenstrahl utan om sån där konst som är sådär abstrakt att man inte ens förstår att det är konst om inte någon talar om det för en. Detta bör ju då såklart också innehålla en förklaring till varför det är konst. Helst många olika förklaringar som säger emot varandra men som ändå har konstsamtalet gemensamt. Det får gärna innehålla en andlig prägel som gör att man måste se in i sig själv och ta med allt man kan eller kommer ihåg om ett ämne för att förstå. Känslan är viktig, när man får sin insikt i hur man själv vill tolka verket, t.ex. ett performance, så ska man få den där adrenalinkänslan som man bara får då man kommer till insikt i något som man funderat över länge, som har legat och gnagit i bakgrunden under en period. Det är då konst är som bäst.
Det är faktiskt ganska skönt att komma ihåg detta, varför jag gillar konst. Sedan c-uppsatsen har jag hatat konst. På riktigt. Jag har nästan glömt bort varför jag ens ville läsa det. Men så kom jag att tänka på den andra terminen i konstvetenskapen, hur jag tyckte om att läsa originaltexterna från några av de mest kända 1900-talskonstnärerna och hur jag lärde mig om konceptkonst. För det är ju himla intressant. Och nu känns det som att jag kan koppla bort ångesten över c-uppsatsen från konstvetenskapsämnet och börja fokusera på vad det ör jag tycker är intressant, inte vad som fått mig att må dåligt. En skön känsla helt enkelt.
//Malin

kulturtanternas

En blogg där det reflekteras och kommenteras kring aktuella och inaktuella kulturhändelser!

RSS 2.0