För tillfället lever vi i ett samhälle där partiet Sverigedemokraterna växer sig större och där individer målar rasistiska utlåtanden på skolor. Ett samhälle där individen inte längre vill ta åt sig ting som står utanför ramen av perfekt. En främlingsfientlig gemenskap där enfald verkar vara ledordet. Jag tror inte på enfald. Jag tror heller inte på en politik och ett samhälle som utesluter det ena för det andra. Jag tror på mångfald.

Eskilstuna är en stad med hög invandring. Många individer kommer hit i hopp och tro om att uppnå en tryggare och stabilare framtid. En framtid som de kanske inte hade haft tillgång till om de hade befunnit sig kvar i sitt hemland där krig är en vardag. Eskilstuna är även en stad där det finns hög arbetslöshet och där bostäder blir allt färre och dyrare. En stad som försöker framåt mot sina odds.

Varje dag möter jag i mitt jobb ungdomar som är från andra kulturer än jag själv. Ungdomar som dagligen påpekar sitt ursprung, sin etnicitet och sin klasstillhörighet. Unga vuxna som försöker finna sin identitet i samhället där de indirekt inte uppskattas på grund av sin hudfärg. Varje dag får jag arbeta med förförståelsen (tolkning/föreställning) inför dessa. Försöka förstå dem och deras tankar utifrån det de varit med om samt deras bakgrund och religion. Varje dag lär jag mig något nytt och det oftast om oss vuxna som befinner oss utanför denna värld.

Det är lätt för vuxna att se på dessa invandrartäta områden som något negativt, som något främmande. Men skulle den vuxna använda sig av förförståelsen och den kunskap hon har för det som är annorlunda. Engagera sig, besöka och se sig omkring, lära känna dessa individer så skulle hon kanske ändra uppfattning. Vara en tillgång till dessa individer som behöver integreras i samhället. Vi kan inte hjälpa alla människor och vi har troligtvis inte heller tillräckligt med resurser för att kunna hjälpa de som flyttat till Sverige i hopp om en bättre, tryggare framtid. Men, det vi kan göra är att tillsammans acceptera varandras olikheter, utöka förståelsen till varandra och skapa oss ett samhälle där mångfald accepteras. Det är dags att vi vuxna agerar och tar ansvar för våra beslut, åsikter och individens rätt. Visa att varje människa har rätt till en trygg vardag och hopp om en värdefull framtid - oavsett till vilket kön, ålder, etnicitet eller ekonomisk samhällsklass den tillhör.

/Emilia

När jag var yngre fanns det en skivaffär i centrum som jag besökte rätt ofta. Butiken var mörk med trähyllor. I den vänstra delen av affären fanns det filmer och spel. På den högra sidan skivor. Skivorna var sorterade i olika musikgenrer och i bokstavsordning. Singlarna fanns i en egen hörna där man kunde stå och ”tjuvlyssna” på hur låtarna lät så man köpte den man mest ville ha. Vid entrén fanns väggen där de nysläppta skivorna satt uppradade samt de som var på topplistan.

Den sista skivan jag köpte i butiken innan den lades ner och vandrade vidare till ett köpcenter för att sedan gå i konkurs var Sugarplum Fairy. Jag hade börjat sista året i gymnasiet och hade längtat efter just den här skivan. Jag gick in till butiken ofta i frågan ifall skivan hade anlänt. Och när den väl hade gjort det hade den inte hunnit kommit upp på väggen med nysläppt musik innan jag hade betalat den, kommit hem och slitit skivan ur plasten. Skivan spelades flitigt och låttexterna fanns med i häftet som tillkom albumet. Jag var nöjd. Längtan var över.

Jag minns min barndom och ungdom som en tid av längtan. Längtan efter musiken som skulle släppas, musikvideor som skulle visas och filmer som skulle komma ut på hyrfilm. Det var fint. Det var kul att längta och jag undrar ifall dagens barn och ungdomar får vara med om att få känna samma sak?

Har lättillgängligheten av kultur på grund av digitaliseringen förstört barns och ungdomars längtan? Eller finns den kvar fast i en annan skepnad? Hinner människan överlag längta efter något när det enorma utbud som skapats fyller de tomma stunder man har i väntan på tv-seriens nästa avsnitt?

Jag vet inte.

Men jag hoppas att barn och ungdomar får känna längtan efter något som sedan kommer känneteckna deras barndom oavsett det gäller böcker, film eller musik. För det är härligt att idag som äldre kunna ta fram en skiva som präglade sin barndom, titta i omslaget och sjunga med vare sig det gäller musiken från Aqua, Queen eller Sugarplum Fairy och önska att få känna längtan igen.

/Emilia

Jag har börjat om, börjat på nytt. Jag har börjat förverkliga mig själv och den jag vill vara. Jag har börjat med något som jag vill fortsätta med. Jag har börjat studera konst.

Äntligen.  

/Sara

Känslan som uppstår när man ser en fantastisk film, kan likna vid känslan man får som nykär. Det bubblar i kroppen och hjärtat slår några extra slag. Man ler okontrollerat och man vill bara vara där, i filmens värld, hela tiden. Dock var det nu längesedan jag såg en så fantastisk film som gav mig känslan av kärlek.

När jag studerade filmvetenskap för några år sedan, såg jag cirka 5-7 filmer i veckan. Analyserade och såg om dem. Spolade tillbaka när jag fastnade för en replik, en scen eller annat som symboliserade något som gav filmen det där lilla extra. Såg film för att det var kul, givande och intressant. Detta på grund av att jag upptäckte att film var mer än enbart underhållning. Något som jag idag kan sakna.

Jag minns när jag såg japanska filmerna Efter livet och In the mood for love. Blev helt tagen. Likaså minns jag lyckan när jag såg Across the universe och Tinker Tailor Soldier Spy. Minns alla känslor som uppstod när jag såg En kärlekshistoria.

Det finns många filmer som satt sina spår och som gjort mig en aning kräsen. Men jag saknar att få se en film som har allt- dialogen, bildkompositionen och estetiken. Längtar numera efter att få se en film som inte enbart är bra på grund av dess effekter, humoritiska ton eller skådespelare. Jag längtar efter att få se en film som visar på konstens vackerhet. Som ger mig kärleken för film tillbaka.

/Emilia

Statusstressen. Har ni mött den någon gång? Det har jag. Det gör jag. Varenda dag.

Varje dag när jag av rutin loggar in på facebook ifrågasätter jag mig själv. Varför vill inte jag ha barn? Varför älskar inte jag barn? Varför är inte jag gift? Varför har jag alltid varit så karriärsinriktad, när jag ändå inte verkar nå fram? Varför är inte jag påväg att bygga hus med min blivande man? Varför har jag ännu inte hittat min blivande man? Varför ska alla ha så bråttom med att fixa hus, skaffa barn? Är det jag som är seg? Varje dag, samma frågor.

Hur kommer det sig att man låter sig bli påverkad av allt detta? När man egentligen är rätt stolt över var man befinner sig och har åstadkommit, fram tills idag? Och varför känner man sig så ensam gällande dessa frågor, när egentligen alla, tänker samma sak?

I sommar fyller jag 25. Jag är halvvägs till 50. Herregud. Fortfarande har jag inget körkort. Men till julen har jag kanske två examen, en från utbildningen i Halmstad och en i företagsekonomi från Mälardalens Högskola. Jag blir 25 och har ännu inte fått fast jobb. Men jag har däremot fått ett extrajobb till. Inom det jag vill arbeta med. Men jag har fortfarande ingen man, jag är inte förlovad eller påväg att bli gift. Men jag har ju däremot blivit vän med mig själv. Accepterar mig själv för den jag är trots mina dåliga vanor, dagar och forntida händelser. Jag  är 25 år och tycker fortfarande inte att barn är guds gåva till människan. Men jag tycker ändå om min kusinson på ett år och längtar tills den dagen jag blir moster och jag själv mamma.

Jag har varken hus, körkort, man eller barn - men jag är trots det rätt glad ändå.

För tänk om jag hade just allt det där, då hade jag kanske inte hunnit bli vän med mig själv. Hade inte varit påväg att få två examen. Hade inte haft ett mål med att år 2013 ta det där körkortet. Hade inte fått leva min tid i Halmstad och heller inte träffat de finaste av människor som jag är så tacksam över att få ha som vänner. Jag hade heller kanske aldrig listat ut vad jag velat göra med mitt liv.

Jag kanske inte är där många andra i min ålder är. Men jag är rätt nöjd ändå. Jag har gått min väg, utvecklats och förbättrats som person. Är, trots all ångest som uppstår, glad över alla nya bebisar gamla klasskamrater  och vänner får. Glad för nya hus folk bygger och glad över att folk fortfarande får sina drömjobb trots arbetssituationen i samhället.

Jag är trots all oro, ångest och stress- glad för att vi alla är olika och lyckliga för att vi är där vi är just idag.

/emilia

För att företag ska vara hållbara och lönsamma på längre sikt, bör de idag arbeta med något som kallas för CSR. CSR är en term och förkortning på corporate social responsability (företagens sociala ansvar). Vilket innebär att företag bör ta ansvar för, samt vara medveten om, sin verksamhet och om hur den påverkar miljön, människors rättigheter och den hållbara utvecklingen. I och med att det blir allt fler företag som placerar sina produktioner i andra länder (gärna i så kallade låginkomstländer), bör varje företag även vara medveten om de olika ländernas regelverk samt deras olika syn på människors värde.

Hösten 2012 uppmärksammade media sömmerskorna och deras låga löner i en av H&M:s verksamheter i Asien. Försvaret kring situationen från  H&M var att det var deras underleverantörer som hade ansvaret gällande lönerna och inte H&M- ledningen själva. Detta försvar uppmärksammade en brist i kommunikationen gällande H&M:s medvetenhet kring sin personal bland sina produktioner. Vilket bidrog till att protester runt om i världen bildades.

I och med att man som företag har ett stort ansvar såsom H&M när det kommer till underleverantörer och deras ansvar för löner, bör man vara vaksam och medveten om de brister som finns. Du som företag bör hela tiden arbeta för att göra situationen bättre och ta ansvar för problemen. Självklart kan du som enskilt företag inte påverka ett lands regelverk, men du kan påverka och arbeta för att din personal bland dina verksamheter ska bli rättvist behandlade. För ingen är värd att arbeta för två kronor timmen, oavsett till vilket kön man har, till vilket arbete man utför eller till vilket land man arbetar i.

Företag och organisationer har ett ansvar vid sin sida. Bestämmer du dig för att placera verksamheter i andra länder, bör du vara medveten om konsekvenserna som medföljer. Kunder, konsumenter och medarbetare lär bli mer kräsna gällande dina produkter, ifall problemen inom din organisation uppmärksammas. Visar du däremot omvärlden att du är medveten om dina brister, exempelvis att du som industri eller organisation släpper ut onödigt mycket gifter som skadar miljön, men försöker göra något åt det - som SOS Barnbyar, vilka arbetar efter en handlingsplan för att förbättra sin miljöpåverkan vid byggen av nya barnbyar och flygfärder till sina medarbetare i olika länder - kommer det att gynna din organisation.

Företagen påverkar människans leverne oavsett om företaget är litet och lokalt eller stort och globalt. Detta tyder på att organisationer mer eller mindre måste arbeta med CSR. Dock kan inte företagen eller allmänheten förändra världens miljö och de utsatta människornas situation på en dag. Men som ordspråket lyder: ”många bäckar små”. Det är bättre att du som företag eller organisation ser problemen, tar tag i dem och försöker göra något åt dem, än att inte göra något alls. Vill du att ditt företag ska vara lönsamt på lång sikt, måste du ta ansvar för konsekvenserna, oavsett om det gäller du själv eller dina underleverantörer. Upprätthåll en kommunikation som sträcker sig över hela din företagskultur. Du som företag påverkar samhällets och miljöns utveckling mer än du tror, ta ansvar för det.

/Emilia

Herregud, två inlägg på kollektiva bloggen av mig den här veckan. Nåväl, så blir det ibland när man har mycket som snurrar runt i huvudet. Just nu läser jag om organisationer, ledarskap och det sociala samspel företag måste ha med miljöorganisationer för lyckad framgång. Att konsumenter och kunder samt andra samarbetspartners, lägger ett större fokus på att varken natur eller människa ska bli utnyttjad av arbetet där företags produkter produceras. Att det även är viktigt för företag att vara medvetna om sina intressenters relationer till varandra. Allt detta för att vara ett givande företag på lång sikt. Det är oerhört intressant allt detta och jag skulle kunna skriva mer ingående om det, men det får bli ett annat inlägg en annan gång. Det jag vill fokusera på i denna text, i detta inlägg, är detta med chefer och ledarskap. Något som anses vara det viktigaste för att ett företag ska bli lönsamt.

De senaste veckorna har jag mött människor som berättat om hur missnöjda de är över sina chefer, något som fått mig bli lite ledsen och fundersam. Inte kan väl alla chefer vara dåliga? Eller kan de? Och isåfall varför?

För att företagskulturen ska vara positiv bör företagsledningen vara eniga och erhålla en god öppen kommunikation. För att företaget i stort ska vara lönsamt, bör hela arbetsplatsen vara jämlikt nöjda och tillfredsställda oavsett yrkesroll. För att få alla på ett företag lika nöjda är inte enkelt, men att vilja arbeta för det, är inte svårt.

Det kan vara så att jag är extra mottaglig till detta ämne eftersom jag studerar just företagsekonomi management. Det kan även vara så att jag är extra mottaglig just för att det är oerhört intressant, samt viktigt att ha kunskapen om hur man själv anser att ett bra ledarskap ska vara. Detta för att kunna vara en bra chef/ledare själv någon gång och/eller ifall man vill att sin egen chef ska få veta vad man vill att hen ska förändra, för att företaget med personal ska bli ännu mer lönsamt.

Som chef kan du följa varje modell eller annan teori som Mintzberg (guden inom organisation och ledarskap) eller annan teoretiker skrivit om. Du kan besöka samt läsa så många kurser du hinner, vill och kan. Men bryr du dig inte om din personal, är lyhörd och kommunikativ, spelar det ingen roll hur mycket kunskap du besitter. Kunskap är makt - men makten behöver inte vara god eller gynnsam för dig som ledare.

Som ledare bör man besitta en god kommunikativ förmåga, vara lyhörd, kunna motivera och inspirera sina medarbetare till att göra ett bra arbete. Du ska även kunna vara flexibel och självsäker i din yrkesroll. Du ska med andra ord vara allt det som så ofta finns med i en jobbannons du tänkt söka. Men om detta nu eftersträvas och eftersöks, varför uppnår då så få det? Hur kommer det sig att personal , trots chefers utbildning, erfarenhet och kunskap, forfarande känner sig missnöjda över ledarnas beteende och bemötande? Är det cheferna som inte tar hand om och bryr sig om sitt arbete, företag? Eller är det så att det är medarbetarna som har för höga krav? Eller är det så att folk enbart söker sig till rollen som chef enbart för den makt, status och lön som titeln som chef för med sig?

Fungerar inte den politiska miljön och relationerna bland politikerna som styr. Fungerar heller inte samhället. Fungerar inte företagskulturen och relationerna mellan chefer och medarbetare. Fungerar heller inte företaget och arbetet inom det.

Att vara chef är inte lätt, men det vore kul om man någon dag framöver får höra något fint om en ledare. Det skulle även vara mer intressant och framförallt givande, ifall vi alla började samtala om ledarskap, istället för att vara sura och arga över misstagen chefen gör. Det blir ingen förändring eller förbättring om inte någon, någon gång vågar ta tag i problemen på riktigt. Oavsett hur svårt eller jobbigt det än må vara. Men jag tror det skulle vara nyttigt, ifall vi alla deltog i diskussionen om vad ett bra ledarskap är - chef som medarbetare.

/Emilia

Just nu läser jag ”Organisation och ledarskap” som är en delkurs i företagsekonomi. Inom denna delkurs funderar man kring vad en organisation är, hur dem är uppbyggda och strukturerade samt på vilka sätt det är bäst att leda en grupp på. Något man inte kan undgå när man läser om organisation och ledarskap som jag gjort under fyra veckors tid är ordet makt. Makt är ett relativt laddat ord, men uttrycken maktbehov och maktrelation är dock något som sällan går att undvika då varje organisation exempelvis leds av någon eller några, eller innehar personer med mer kunskap än andra. Med andra ord är makt och dess olika uttrycksformer något vi bemöter dagligen. Inte minst när det gäller våra närmaste relationer. I helgen råkade jag se två filmer som behandlar just makt på olika sätt och det var Ruby Sparks och Ted.

I filmen Ruby Sparks får åskådaren bemöta en relation där författaren har makten över kvinnan han är förälskad i. Från början finns hon bara i hans drömmar om nätterna men efter att ha påbörjat en roman om henne blir hon till verklighet. Till en början tror författaren att han haft turen med sig att ha fått en tjej som håller honom kär, men när han tillslut inser att det är han själv som styr henne nås han av insikten av att han skapat sitt liv efter livet han skapat åt henne. Utifrån de ord han skriver ned förändrar han hennes beteende och kärlek till honom efter hur han mår och till vilket humör han har. Detta bidrar till att han måste göra slut på inte enbart deras förhållande, utan även henne och sin kommande roman.

Ruby Sparks är en oerhört vacker film i sin helhet och relationen mellan författaren och kvinnan är oerhört kärleksfull, men det som fick mig att fundera var just kring makten författaren har över henne. En makt som liknar den i filmen Ted. I filmen Ted anses det att den levande teddybjörnen har makten över sin mänskliga barndomsvän John och hans val i livet. Johns flickvän påpekar dock på Johns alla beslut kring vad och hur han ska göra med sitt arbete och deras förhållande vilket påverkar vänskapen till Ted negativt. Två relationer där gemensamma nämnaren John inte kan påverka sitt val då han mister någon oavsett val han tar. Ett val som även där sätter honom i en statusproblematik då han anses inte vilja bli vuxen om han väljer Ted då han lämnar det seriösa livet med flickvän och tvärtom. En situation som säkerligen många besökt i livet eller en situation som kommer att besökas.

Med andra ord var det detta som väckte en tanke hos mig, hur vanligt förekommande det är att vi människor försöker ändra på folks relationer utefter vad vi anser är bäst för dem. Som i Ted exempelvis där John påverkas av sin flickväns åsikter kring hans relation till sin barndsomvän. Men det är ändå inte enbart relationer vi människor är benägna till att påverka utan även de stora valen som måste tas i livet. För oavsett vad det gäller finns de där, orden som påpekar och påverkar våra val att leva och våra val av vägar att gå. Maktbehovet är vanligt förekommande och något som vi accepterat. Alltid finns det någon som styr någon annan. Människor som vill se sig som bättre genom att sätta orimliga krav på andra eller påpeka deras personlighet. Men vad hände egentligen med att strunta i att försöka påverka andras beslut. Låta människor göra det dem vill och istället göra det som kallas för att ”ta makten över sitt eget liv”?

/Emilia