Einarsson tar upp ett exempel där en kvinna skulle flytta, och tydligen skulle detta anmälas till pastorexpeditionen. Hon lät dock bli att göra detta eftersom föreskrifterna sa att "om någon ska flytta måste han anmäla detta", och hon var ju ingen han. Det är alltså sådana exempel där hen skulle kunna användas istället för han eller hon, när könet inte är bestämt eller om man av någon anledning vill dölja könet på en person man pratar om.

Det som dock tagit plats i debatten är barnboken som skrivits med pronomenet 'hen' och där karaktären inte har något kön. Detta har orsakat att många tror att det är meningen att hen ska ersätta han eller hon i allt tal och all skrift. Jag vet inte vad jag ska tycka om detta. Jag har växt upp med barnböcker där karaktärerna har könsbestämningar, och jag har ingen ojämställd syn på kön. Finns det inget bättre sätt att försöka lära barn jämställdhet mellan könen än att ta bort könstillhörigheten? Borde man inte få känna stolthet över sitt eget kön istället?

Jag hoppas då inte att hen kommer ersätta han eller hon i framtiden. Om någon skulle kalla med för en hen, skulle jag bli förolämpad och känna mig könlös. Att ta bort det är ju som att ta bort en del av min identitet. Han och hon är för övrigt pronomen som funnits med sedan runsvenskan och antagligen ännu längre, och att ersätta dessa går inte över en natt, om det överhuvudtaget skulle gå alls. Vi är ju alla ganska överens om att vi inte skulle sluta använda dem, eller hur? Våra barn skulle nog inte heller sluta använda dem, och det skulle ta ett bra tag innan ALLA använde ordet hen för att syfta på både män och kvinnor.

Det som skulle kunna hända är att hen används i de situationer där könet alltså inte är bestämt, för att det ena könet inte ska få fördel framför det andra. Vet man dock om att det är en kvinna man pratar om, säger man självklart 'hon'.

Det roliga är nu att först var det upprörande att kvinnor refererades till som 'han'. Nu är det upprörande att 'hen' har kommit in när man behöver referera till båda könen. Jag vill inte bli refererad till som en 'han'. Jag är inte heller en 'hen'. Men i de fall då man behöver referera till båda könen, föredrar jag 'hen' framför 'han'.

//Helena

Min facebook kantas av annonser, speciellt riktade till mig "kvinna 20-30 år" och handlar enbart om fettsugning, bantning och barn. För detta är det enda vi kvinnor mellan 20 och 30 år bryr sig om i dagens samhälle, anses det. Detta är ett faktum som kommit att förarga mig mer och mer för varje dag och när nu denna artikel dök upp (bland många andra) på Aftonbladets hemsida kände jag att det fick vara nog. Varför måste vi människor över lag och kvinnor i synnerhet göra allt för att vara perfekta? Varför kan vi istället inte matas av budskap om att vi alla duger precis som vi är, för att alla är unika och ska vara just det, unik?! Svaret är att det budskapet inte säljer produkter. det finns ingen vinst i att få alla människor att vara nöjda med sig själva. Det finns enbart vinst i att trycka ner alla så mycket det bara går, från alla kanaler möjliga, för att därefter proppa dem fulla med alla produkter och tjänster som kan "hjälpa" dem till perfekthet.

Alla människor, kvinna som man, har inte förutsättningarna att se ut som fotmodellerna som möter oss på H&Ms reklamkampanjer. Inte ens alla fotomodeller har de förutsättningar de tillskrivs via smink och photoshop. Eller varför inte via skönhetsoperationer. Att det sedan bara rör sig neråt i åldrarna är skrämmande och när jag ser program på tv som Mammor och minimodeller växer en stor klump i min mage och jag vill bara gråta över vad som händer med världen. Hur ska det se ut när våra barn växer upp? Kommer dessa vidriga annonser då ligga uppe på sidor riktade till "flickor 10-20" då? Jag tycker det är skrämmande.

Först försvann arm- och benhåret på kvinnorna. Sedan skulle brösten förstoras och fettet sugas bort - först hos de rika, nu hos vanliga svenssons. Träningsepidemierna efter nyår räcker nog för att säga en del om vad som anses som viktigast i dagens samhälle: att vara smal och snygg. Men jag anser mig inte vara mig utan mina skavanker. Jag kanske inte alltid tycker om dem men utan dem vore jag inte jag! Mina näsa är sned, men den fungerar att andas med. Min hy är inte slät som en babyrumpas, men samtidigt är mitt ansikte heller (tack och lov) ingen babyrumpa. Precis som ett konstverk ska ha sitt särskilda och enskilda värde ska även vi människor vara olika, unika, och därmed innehar vi också ett enskilt värde och slipper ses enbart som en i mängden.

//Emilie

Min fundering blir osökt denna: hur kan man anse sig ha rätt till pengar från staten (utöver socialbidrag för arbetslösa) för att kunna utöva sin "hobby" på heltid? För om man inte får betalt för det man gör hela dagarna, då bör det väl vara en hobby och man blir tvingen till att jobba med någonting inkomstdrivande också? Blir man dock bra på det man gör och börjar dra in pengar, då kan man väl börja kalla det ett yrke? Samtidigt så är detta bidrag som konstnärer och författare kan få nödvändigt för att litteratur ska kunna skrivas om författaren inte kan få ett stort förskott från sitt förlag. Tidigare var detta bidrag en inkomstgaranti för vissa utvalda konstnärer och författare som staten ansåg bidrog till god kultur, och som då hade detta bidrag livet ut och fick det under de perioder då de inte hade någonting som kunde försörja dessa. Nu delas det i stället ut då dessa människor faktiskt har uppdrag. Ramaskri kunde man kanske säga att det skapade hos de personer som förlorade sin inkomstgaranti, men vad hade de egentligen för rätt till den? En statligt utsedd kanon kanske inte är någonting som berikar den moderna kulturen.

Jag tycker att kulturen absolut ska främjas av staten, men personerna som är kulturen ska inte vara beroende av dessa bidrag för att det ska finnas kultur i samhället. Den privata sfären är minst lika viktig för att driva och utveckla kulturen, på det viset så kan också kulturen vara fri från politiskt utsedd kanon. Men det slapar också ett beroende av investerare och gör att konstnärer blir beroende av att ta extrajobb för att kunna försörja sig själv, vilket är fallet för de flesta som inte har rätt till det statliga bidraget. Det är en snråig skog, och tyvärr är det också detta som gör att kulturen är beroende av politiska beslut, och därför också av färgen på regering. Så som jag har förstått det så tänker den röda halvan bidrag, bidrag, bidrag och den blåa halvan privat, privat, privat. Inga av dessa extermiteter fungerar i längden, den ena skapar slöhet och den andra riskerar bränna ut och ta bort fokus från det kreativa skapandet.

Jag vet inte vad jag ville säga med detta inlägg, men som vanligt är det tankar som svischar förbi i huvudet...

//Malin