Film
Känslan som uppstår när man ser en fantastisk film, kan likna vid känslan man får som nykär. Det bubblar i kroppen och hjärtat slår några extra slag. Man ler okontrollerat och man vill bara vara där, i filmens värld, hela tiden. Dock var det nu längesedan jag såg en så fantastisk film som gav mig känslan av kärlek.
När jag studerade filmvetenskap för några år sedan, såg jag cirka 5-7 filmer i veckan. Analyserade och såg om dem. Spolade tillbaka när jag fastnade för en replik, en scen eller annat som symboliserade något som gav filmen det där lilla extra. Såg film för att det var kul, givande och intressant. Detta på grund av att jag upptäckte att film var mer än enbart underhållning. Något som jag idag kan sakna.
Jag minns när jag såg japanska filmerna Efter livet och In the mood for love. Blev helt tagen. Likaså minns jag lyckan när jag såg Across the universe och Tinker Tailor Soldier Spy. Minns alla känslor som uppstod när jag såg En kärlekshistoria.
Det finns många filmer som satt sina spår och som gjort mig en aning kräsen. Men jag saknar att få se en film som har allt- dialogen, bildkompositionen och estetiken. Längtar numera efter att få se en film som inte enbart är bra på grund av dess effekter, humoritiska ton eller skådespelare. Jag längtar efter att få se en film som visar på konstens vackerhet. Som ger mig kärleken för film tillbaka.
/Emilia
Hilma Af Klint
Nu tycker en journalist för Wall Street Journal att konsthistorien måste skrivas om, för i och med Modernas utställning om Af Klint har denna abstrakta målning fått mycket uppmärksamhet. Men ja, visst. Hilma Af Klint har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet för sin konst, inte bara under sin egen livstid då hon inte verkade vara intresserad av en konstnärlig karriär, hon är känd för sin antroposofiska tro och att hon medverkade i många seanser. Hennes verk beskrivs ibland som mediationer, formet som har kommit ur henne då hon kanske befunnit sig i trans. Det är i alla fall den uppfattningen jag har lärt mig om henne innan detta nya uppsving som hon får med den aktuella utställningen.
Mina tankar rör sig mest kring det här med att skriva om konsthistorien. Finns det aneldningar till att skriva om hela 1900-talshistorien på grund av en kvinna som målade i ensamhet? Några intendenter på olika konstinstitutioner i Europa och USA säger att hon visst är ett intressanht konstnärskap men hon är inte ursprunget till den abstrakta konsten eftersom hon aldrig ställde ut. Och ja, de har helt rätt i det. Men på samma gång så handlar det påståendet om att man ser på konsthistorien och historia överlag som en "det-ena-leder-till-det-andra"-historia. Kan man inte befästa att någon var påverkad av Hilma så kan man inte heller säga att hon är viktig för den stora berättelsen, för det är ju inte vetenskapligt. Men det pågår ju i dag så många diskussioner kring det här med att skriva om historien, för att passa in HBTQ-personer och kvinnor, varför kan man inte bara lägga in en passage i Jansons' history of art om 1907, där man säger att det första kända abstrakta konstverket målades i Sverige av en kvinna som hette Hilma Af Klint. Man behöver inte fortsätta historien med att hitta på att Malevich besökte Stockholm och insrpirerades eller att Hilma snacka i telefon med Kandinsky. Allting är inte ett flöde som följer på någonting annat. Vissa händelser skedde faktiskt helt enkelt, utan att skapa enorma efterverkningar på en gång.
I en artikel i DN skrev häromdagen Dan Karlholm att i stället för att placera in Af Klint i det tidiga 1900-talet så kan man i stället placera henne i den tiden då hennes konst gjordes tillgänglig för omvärlden, 1960-talet. Problemet med den idén är att visst, omvärldens uppfattningar kanske går att applicera på konsten då. Men tillverkningsåren är fortfarande de samma.
För er som vill läsa lite till lägger jag in lite länkar!
//Malin
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16334689.ab
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dan-karlholm-ingen-modernist--men-hon-var-ultramodern
http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324338604578326243889075764.html
Statusstress
Statusstressen. Har ni mött den någon gång? Det har jag. Det gör jag. Varenda dag.
Varje dag när jag av rutin loggar in på facebook ifrågasätter jag mig själv. Varför vill inte jag ha barn? Varför älskar inte jag barn? Varför är inte jag gift? Varför har jag alltid varit så karriärsinriktad, när jag ändå inte verkar nå fram? Varför är inte jag påväg att bygga hus med min blivande man? Varför har jag ännu inte hittat min blivande man? Varför ska alla ha så bråttom med att fixa hus, skaffa barn? Är det jag som är seg? Varje dag, samma frågor.
Hur kommer det sig att man låter sig bli påverkad av allt detta? När man egentligen är rätt stolt över var man befinner sig och har åstadkommit, fram tills idag? Och varför känner man sig så ensam gällande dessa frågor, när egentligen alla, tänker samma sak?
I sommar fyller jag 25. Jag är halvvägs till 50. Herregud. Fortfarande har jag inget körkort. Men till julen har jag kanske två examen, en från utbildningen i Halmstad och en i företagsekonomi från Mälardalens Högskola. Jag blir 25 och har ännu inte fått fast jobb. Men jag har däremot fått ett extrajobb till. Inom det jag vill arbeta med. Men jag har fortfarande ingen man, jag är inte förlovad eller påväg att bli gift. Men jag har ju däremot blivit vän med mig själv. Accepterar mig själv för den jag är trots mina dåliga vanor, dagar och forntida händelser. Jag är 25 år och tycker fortfarande inte att barn är guds gåva till människan. Men jag tycker ändå om min kusinson på ett år och längtar tills den dagen jag blir moster och jag själv mamma.
Jag har varken hus, körkort, man eller barn - men jag är trots det rätt glad ändå.
För tänk om jag hade just allt det där, då hade jag kanske inte hunnit bli vän med mig själv. Hade inte varit påväg att få två examen. Hade inte haft ett mål med att år 2013 ta det där körkortet. Hade inte fått leva min tid i Halmstad och heller inte träffat de finaste av människor som jag är så tacksam över att få ha som vänner. Jag hade heller kanske aldrig listat ut vad jag velat göra med mitt liv.
Jag kanske inte är där många andra i min ålder är. Men jag är rätt nöjd ändå. Jag har gått min väg, utvecklats och förbättrats som person. Är, trots all ångest som uppstår, glad över alla nya bebisar gamla klasskamrater och vänner får. Glad för nya hus folk bygger och glad över att folk fortfarande får sina drömjobb trots arbetssituationen i samhället.
Jag är trots all oro, ångest och stress- glad för att vi alla är olika och lyckliga för att vi är där vi är just idag.
/emilia
