Tack musiken
Då jag aldrig har varit duktig på att skriva och uttrycka mig med ord har musiken alltid varit en räddning för mig. En räddning som handlar om att där musiken är, där känner jag mig hemma. Jag har alltid haft problem med att kunna yttrycka mig korrekt när det gäller det skrivande språket. Blev inte bättre av att jag började på högskolan där man skulle använda sig av ett akademiskt språk som jag absolut inte behärskade. Det är inte det att jag egentligen har det svårt för ord allmänt, utan när jag ska förklara mig så går det inte. Jag kommer ingenstans. Det säger stopp.
Problemet med mitt tal- och skrivspråk är något jag mer och mer mår dåligt över, men som jag försöker ignorera. Försöker dagligen skriva som jag brukade, men i och med det akademiska språket sätter jag så kallade käppar i hulet för mig själv. Krånglar till det och vill låta bättre än vad jag egentligen är. Blir slarvig. Försöker skriva ett språk som inte är jag, något som blir falskt. Därför har jag insett varför jag alltid har haft musiken vid min sida. På gymnasiet, efteråt och nu. Med musiken får jag låna ord som redan är nedskrivna. Får ändra på melodi och tonläge så de passar mig. Tar helt enkelt gamla ord för att göra de till mina egna. Låter underligt kanske, men så är det. Jag mår bäst när jag är bland musiken. Har nästan aldrig det tyst runt omkring mig. Är jag hemma eller ute och vandrar finns den där och sjunger samt spelar för mig.
Just därför har jag heller aldrig varit en bokmal. Jag tycker om böcker, men ogillar det målande språk som används i dem, enbart för att jag blir avundsjuk. Varför kan jag inte skriva lika bra och vackert? Varför kan jag inte uttrycka mig likadant? Frågorna tar aldrig slut, men jag har insett att jag måste komma ur denna onda cirkel för att finna tillbaka till den jag är när jag väl skriver eller yttrar mig.
Därför vill jag personligen idag hylla samt tacka för den breda kultur som finns. För att vi alla någonstans i denna bredd kan vara oss själva och känna oss hemma oavsett det negativa som kan tynga ner oss.
Jag finns där musiken är - var finns du?
/Emilia
Jättebra att du faktiskt skriver ur dig detta, trots att det är just det skrivna språket som sätter sig emot dig. Jag har snarare, i motsats till dig, alltid sökt min trygghet i just det skrivna och då särskilt skönlitteraturens värld. Att skriva blev naturligt för mig då jag istället alltid varit blyg och haft problem att uttrycka mig ordentligt i tal. Detta har dock skapat andra problem för mig då jag snappat upp skrivsätt och gammeldags ord som blir naturliga för mig. Detta bidrar till att andra tycker att jag skriver både för komplicerat och ibland även oförståeligt. Att bli kritiserad för hur man uttrycker sig i skrift påverkar ens självkänsla på ett särskilt plan då det ändå är en sådan personlig sak, i alla fall enligt mig. Men jag tror att aldrig ska ge upp vad man än gör, allting kan alltid förändras och förbättras. Och kulturen ska vara till för att både bilda och glädja, och ja bilda på ett glädjande vis! Och vem vet, kanske kan du med hjälp av musiken finna ditt eget sätt att uttrycka dig i skriften. Möjligheterna är oändliga inom det kulturella!!!
