Könsbilder
Som vanligt när jag skriver inlägg så har jag blivit inspirerad av kurslitteratur. I detta fall handlar det om en genuskurs i konstvetenskap.
Läsandet av Kobena Mercers text om Robert Mappelthorpes bilder av nakna svarta män från 1980-talet får mig att tänka på en sak när det gäller att avbilda kön. Om man ser på Mappelthorpes bilder är det uppdenbart att han är betraktaren som fotograferar någonting som han tycker är vackert. Ljussättning, motiv och färgerna i bilderna är idealiserande och i många fall direkt kopplade till antika skulpturer. Inte i alla, men i vissa bilder så är männens penisar blottade. De blir en del av det estetiska uttrycket och finns där som en provokation för betraktaren (?).
Min tanke utgår mer från konstnärer som avbildar sina egna könsorgan och hur man som betraktare uppfattar dessa bilder. En kvinna, säg till exempel Frida Kahlo som är känd för sina självporträtt med sin vagina, ses som dels en skadad kvinna med också som fri och självständig. I och med sina könsavbildningar så äger hon sitt kön. Hon har kontrollen och väljer vad hon visar. Skillnaden på när en kvinna bildar av sitt eget kön eller en vagina överhuvudtaget eller en man avbildar det kvinnliga könet är att man tolkar det kvinnliga självporträttet som ett feministiskt inlägg, medan det senare tolkas som mannen som äger kvinnan.
Men om en man avbildar sitt eget könsorgan så uppfattas inte det som ett debattinlägg för att stärka sitt eget kön, snarare påminns man av tonårspojkar som experimenterar med att fota sina egna organ. Mannen är på det viset en slav under sitt könsorgan. I texten om Mappelthorpes fotografier skriver Mercer att män hotas av andra mäns stora penisar. I detta fall är även "den vite mannen" och "den svarte mannen" centrala i detta resonemang. Men jag vill bortse från det och helt enkelt rikta in mig på det här med att män hotas av bilder av andra mäns penisar, i alla fall på 80-talet då texten publicerades... En kvinna som avbildar en mans penis äger också penisen, liksom mannen som avbildar en vagina. Men även i detta fall blir det ett inlägg i den feministiska debatten. Eftersom att kvinnor historiskt inte har ansetts ha makt över mannen, men genom att äga avbildningen så äger hon också könet.
Min slutsats är här alltså att kvinnans makt när det gäller kön faktiskt är starkare i avbildandets värld på grund av det feministiska tolkningsföreträdet. Kvinnan äger sin vagina. Hon äger även mannens penis. Men mannen äger hela kvinnan om han avbildar hennes vagina och mannens penis äger mannen. I bilder alltså. I konstvetenskapen. Inte i verkligheten. Eller vad är verkligheten utanför eller innanför konstvetenskapen, kan de samspela?
Kanske tycker jag också att teorierna om könsföreställningar inte speglar hur samhället ser ut i dag i vardagen...
Läsandet av Kobena Mercers text om Robert Mappelthorpes bilder av nakna svarta män från 1980-talet får mig att tänka på en sak när det gäller att avbilda kön. Om man ser på Mappelthorpes bilder är det uppdenbart att han är betraktaren som fotograferar någonting som han tycker är vackert. Ljussättning, motiv och färgerna i bilderna är idealiserande och i många fall direkt kopplade till antika skulpturer. Inte i alla, men i vissa bilder så är männens penisar blottade. De blir en del av det estetiska uttrycket och finns där som en provokation för betraktaren (?).
Min tanke utgår mer från konstnärer som avbildar sina egna könsorgan och hur man som betraktare uppfattar dessa bilder. En kvinna, säg till exempel Frida Kahlo som är känd för sina självporträtt med sin vagina, ses som dels en skadad kvinna med också som fri och självständig. I och med sina könsavbildningar så äger hon sitt kön. Hon har kontrollen och väljer vad hon visar. Skillnaden på när en kvinna bildar av sitt eget kön eller en vagina överhuvudtaget eller en man avbildar det kvinnliga könet är att man tolkar det kvinnliga självporträttet som ett feministiskt inlägg, medan det senare tolkas som mannen som äger kvinnan.
Men om en man avbildar sitt eget könsorgan så uppfattas inte det som ett debattinlägg för att stärka sitt eget kön, snarare påminns man av tonårspojkar som experimenterar med att fota sina egna organ. Mannen är på det viset en slav under sitt könsorgan. I texten om Mappelthorpes fotografier skriver Mercer att män hotas av andra mäns stora penisar. I detta fall är även "den vite mannen" och "den svarte mannen" centrala i detta resonemang. Men jag vill bortse från det och helt enkelt rikta in mig på det här med att män hotas av bilder av andra mäns penisar, i alla fall på 80-talet då texten publicerades... En kvinna som avbildar en mans penis äger också penisen, liksom mannen som avbildar en vagina. Men även i detta fall blir det ett inlägg i den feministiska debatten. Eftersom att kvinnor historiskt inte har ansetts ha makt över mannen, men genom att äga avbildningen så äger hon också könet.
Min slutsats är här alltså att kvinnans makt när det gäller kön faktiskt är starkare i avbildandets värld på grund av det feministiska tolkningsföreträdet. Kvinnan äger sin vagina. Hon äger även mannens penis. Men mannen äger hela kvinnan om han avbildar hennes vagina och mannens penis äger mannen. I bilder alltså. I konstvetenskapen. Inte i verkligheten. Eller vad är verkligheten utanför eller innanför konstvetenskapen, kan de samspela?
Kanske tycker jag också att teorierna om könsföreställningar inte speglar hur samhället ser ut i dag i vardagen...
Eftersom att jag är helt värdelös på bloggar så ligger bilderna här under utan bildtexter. Det är först Robert Mapplethorpes Jimmy Freeman, Courbet har text, sen Frida Kahlo My birth och sist Odd Nerdrums Självporträtt i gyllene skrud.
//Malin
Äntligen något att skriva om!
De två bilder som jag har lagt upp här på sidan nu kanske ser ut att vara samma målning. Men det är det inte alls. Den ena hänger i Skinnskattebergs kyrka och den andre hänger på ett museum i Monteral. Varför har jag nu lagt upp dessa bilder och varför vill jag skriva om dessa av alla målningar? Jo det är nämligen så att jag har en koppling till en tredje upplaga av denna bild. Den hänger som altertavla i Östra Ryds kyrka där jag de senaste tre somrarna har jobbat som guide och värdinna. Dem berättelse som jag brukar förtälja för mina besökare lyder ungefär såhär "Den här målningen som sitter som altartavla har ne lite speciell historia. Det är nämligen så att för att passas in i altaruppsatsen så har den beskurits ganska så kraftigt i både övre och nedre kanten, ca 30 centimeter. När detta gjordes så skars även signaturen bort, vilket gör att man inte kan vara helt säker på vem som kan ha målat denna bild. Men en sak som är säker är att den är gjord av någon mycket duktig konstnär, då måleriet är mycket högkvalitativt. Efter att målningen restaurerades kring år 1900 så började några konstvertare diskutera vem som kan ha målat denna bild, diskussionerna gick kring både Caravaggio och Rubens, för att nämna några. Men 1970 skrev en man en avhandling om denna altartavla i vilken han fastställde att den förmodligen är målad av en man som hette Anton van Dyck. En av anlendingarna till detta är för att Johannes, mannen i rött, är påtagligt lik van Dyck i ansiktet. Det var inte helt ovanligt att konstnärer på 1600-talet gjorde just så att de målade in sig själv i motiven.Vi kan såklart inte vara helt säkra på att det är van Dyck som har målat, men till 97% säkerhet så säger vi att det är så, just för att signaturen saknas." Den sista gången jag körde den här ramsan måste ha varit i dag. För att göra en lång historia kort så fick jag i dag ett mejl som nästan helt utesluter Anton van Dyck som potentiell upphovsman till denna målning. Detta mejl kom från Rubens house i Antwerpen, och de om någon bör väl ändå kunna sina holländska barockmålare? I stället nämns nu Pieter van Mol som den som åtminstone skapade kompositionen till målningen, googlar man på hans namn får man upp en av dessa bilder som jag har lagt upp i inlägget.
Med detta så vet jag inte egentligen vad jag vill säga, men någonting om kunskapers förgänglighet och vikten av att vara öppen för förändringar kanske. Eller möjligtvis så vill jag berätta om hur spännande det kan vara att arbeta i en landsortskyrka utanför Stockholm på sommaren. Eller så kanske jag inte lyckades säga någonting alls. Men denna förändring och utveckling av kunskaperna kring "min" kyrkas historia inspirerar mig och är i grund och botten anledningen till att jag har valt att ägna mitt liv åt konst och konsthistoria. Kunskaperna vi har nu om historien kommer att förändras, vi får lära oss mer och samtidigt lära oss att ta bort vissa felaktiga kunskaper från vår repertoar. Öppenhet och nyfikenhet bör driva den kultur- och konstintresserade,för ingeting är ju så spännande som när man får lära sig nytt om någonting gammalt.
Snurr som vanligt i mina inlägg,
tjingtjing!
//Malin
Scenbyte
I går var jag på Moderna museeet i Malmö och såg deras nya utställning Scenbyte. Denna är den första i en serie av utställningar som museet planerar hålla en gång varje år där huvudmaterialet kommer från deras eget arkiv. Först ut är konst från 1900-1950 där man bland annat finner Sigrid Hjerténs Ateljéinteriör som det första verket man möter i utställningen.
Mitt besök på utställningen blev ganska kort då jag hade ett tåg att passa, men jag hann i alla fall lägga märke till en sak. Verken presenterades i mix med varandra, det var inte uppdelat på kön, etnicitet eller år det var tillverkat. Det var i stället en teamtisk indelning som gav sammanhang i bilderna. Framförallt att de kvinnliga konstnärerna inte fick en egen liten utställning eller på något vis skildes från de manliga konstnärerna från samma tid uppskattade jag mycket, det tyder på att sättet hur man lyfter fram kvinnliga konstnärer börjar bli en annan fråga, till att placera dessa som en självklarhet mitt i utställningarna.
Som souvenir köpte jag hem Nils Dardels Den döende dandyn på affisch som nu ska få pryda mitt hem. Jag rekommenderar absolut att gå på denna utställning, väldigt kul att se så många stora namn på samma plats!
//Malin
