I inlägget under så finns det en länk till en debattartikel som DN publicerade häromdagen. Den handlar om att man mer eller mindre, som publik och regissör, föredrar att se och visa "sexscener" som är under våld än under välbehag. I och med detta föredrar vi att se ens kvinnas kropp i en våldssam scen än i en "erotisk". Hur kommer det sig? Handlar det om att man som publik, åskådare och individ, vill få känna att man är stark, att man på något vis innehar en maktposition? För i och med att man ofta får se offret och människans kropp bli utsatt blir man som åskådare den som våldtar och gör illa den svaga. Och eftersom att kvinnan (det är ofta en kvinna som blir utsatt ja) inte heller får visa sig svag eller göra hämnd i film, blir hon automatiskt till ett objekt som det går att kasta runt och göra som man vill med. Jag personligen tycker inte detta är en sund bild av hur människan, kvinna som man, ska bli gestaltad och representerad.
Jag förstår liksom inte varför det är bättre att få se en människa bli utsatt för sexuellt våld än att faktiskt få se en riktig sexscen? Vad är egentligen mest hälsosamt? Är det bara sex är det porr och är det sexuellt våld är det sexigt och mer intressant? Jag menar, bara för att det handlar om något sexuellt behöver det inte bli brutalt eller grovt- oavsett om det gäller en intim stund mellan två personer eller när det gäller våld.
Jag tycker att man i film överlag ska skapa gränser mellan våld och sex då man idag inte längre ser någon skillnad. Det finns sätt att få en publik till att få se en fin film med fina "erotiska" scener istället för att locka den med våld och underkastelse. Dessutom kommer jag inte se den amerikanska versionen av "Män som hatar kvinnor" då den viktiga tråden i filmen som handlade om den starka kvinnan nu handlar om mannen.


/Emilia