Sitter och tittar på Engelska Antikrundan och i det programmet är det alltid någon som har en släkting som var med i något eller många krig. Många kommer med gamla vapen, medaljer eller brev från gamla släktingar med historier från kriget. Med stor stolthet ska tilläggas. Och det finns nog ingenting som jag förstår mindre än den stolthet dessa och andra människor har för dessa människor som förmodligen dödat många osyldiga under arméns flagg. Ja, krig är en del av vår historia och har format världen som den ser ut i dag och formar fortfarande världen. Det kan också vara intressant att veta saker om historien bakom krig, vad som orsakade de och vem som gjorde fel när. Men att vara STOLT över de människor som varit med kan jag inte förstå. Jag kommer alltid tycka synd om de som behöver vara med om krig, under tvång på olika sätt. Men de som frivilligt ger sig ut kommer aldrig få min förståele eller mitt stöd hur goda deras avsikter än må vara.