Förebilder
Har precis påbörjat min praktik och idag fick jag vara med på ett möte där vi pratade med en kvinna som arbetar som coach och teaterpedagog. Hon berättade bland annat att hon på senare tid, när hon har varit ute på högstadieskolor och gymnasium och haft workshop, sett ett mönster på unga tjejers framtidsdrömmar. Eller drömmar och drömmar, det var väl mer en bild av en enkel framtid där mannen ska tjäna pengar och där de själva kan leva som Hollywoodfruar. Detta mönster syntes mest i de sämre samhällsklasserna där de fanns flest invandrare. Jag blev chockad av denna upplysning då jag trott att unga tjejer numera såg sig själv som jälvständiga, starka, blivande karriärskvinnor- oavsett bakgrund och kultur. Men tydligen hade jag fel.
Vi kunde konstatera att det säkerligen är tjejer i en bättre miljö och i en mer överklass som såg sig själva ha en framtid där de ska ha studerat och där jobbet är viktigt. Medan unga tjejer från en annan kultur såg sig själva som en fru som kommer kunna leva på mannens kreditkort. Detta fann jag intressant då detta speglar sig i hur förebilderna idag ser ut. Är det så att tack vare det mediala flödet och alla bloggar att unga tjejer idag enbart ser upp till (generaliserar detta) antingen Maria Montazami eller Isabella Löwengrip (Blondinbella)? Är det Hollywoodfruar eller bloggerskor unga kvinnor idag ser upp till? Att det är antingen eller? Finns det inte längre en dröm om att få utbilda sig, bli kreativ och inta sig mer kunskap?
Jag själv har aldrig haft en tydlig förebild, ja förutom Pippi Långstrump då, men det var snarare min idol när jag var liten, men har varit en som jag idag kan uppskatta att jag växte upp till. Men övrigt har förebilder för mig mer varit människor som jag en gång känt, fortfarande känner eller enbart mött. Människor som på något vis inspirerat mig genom deras kunskap och vilja. Människor som helt enkelt satt spår i mina val och utveckling. Har heller aldrig haft behovet av att följa någon medieperson eller liknande, har heller aldrig känt någon som gör eller gjort det heller.
Men är det så, för unga människor- tjejer som killar, att man behöver ha en förebild? Att man idag behöver det mer än förr? Och att det isåfall är de mest kommersiella människorna i media som blir det?
/emilia
Jones Creek, Texas
Kommentarerna till den artikeln skrämmer mig. Speciellt de som handlar om folk som tycker att religion borde avvecklas. Är jag korkad för att jag vill tro på någonting mer än ekonomi och välfärd?
Jag håller absolut med om att det inte är okej att tvinga på någon en religion eller ett sätt att tänka som senare i livet kommer påverka barnens möjligheter till att leva så som de vill. Men det är inte det som många av kommentarerna handlar om heller. Det är folk som tycker att samhället borde ha kommit så pass "långt" att man inser att avveckling av religion redan borde ha skett. Vaddå avveckling av religion? Fanatism finns inom alla ideologier, om det så handlar om politik, religion eller fotboll. Fanatism är liksom mångas behov av att tro på någonting mer, t.ex. en gud, än det som man ser med blotta ögat en del av mänskligheten. Kanske tyvärr, men så ska vi ju också hylla individers individualitet. Så länge individer inte stör andra individer såklart.
Jag blir ledsen av människor som anser att olika religioner är roten till allt ont som finns i världen. Men vad skulle vara ont om man förbjöd människans rätt att tro på det man vill? Hur bra mådde kinerserna egentligen under det värsta kommuniststyret då religion förbjöds? Jag försöker inte pracka på någon min vilja att se på världen som någonting mer än det man ser, så jag behöver inte heller få höra att man är sinnessvag för att man vill detta. Nej jag tror inte att jag kan få hjälp om jag ber om det för att en gubbe sitter på molnen som tittar ner på mig. Men om jag skulle gå genom livet och vara helt övertygad om att det är bara detta som finns, ja då skulle jag nog faktiskt inte riktigt njuta av det hela. Jag är utbildad, relativt berest har många vänner och tror på en gud och hoppas på att mitt sinne inte ska ruttna tillsammans med min kropp i marken på en kyrkogård. Malin heter jag.
Någonting har hänt
När man talar om epoker inom olika kulturella områden så är det inte sällan det står i faktaböcker exakta datum för när dessa epoker började och slutade. I dag är det lite diffust vad som pågår i vårt samhälle precis just nu. Informationssamhället, cybersamhälle eller ett som håller på att bli så kapitalistiskt inriktat att vissa sitter och väntar på en explosion av något slag. Allt som står i litteraturen jag de senaste månaderna läst verkar vara att någonting har hänt eller förändrats. Samhället ser inte ut som det gjorde för 20 år sedan, eller ens som det gjorde för tio år sedan. Någonting har hänt. Vi läser kulturindustri i skolan just nu, vilket får mig att tänka mycket på just kulturens beroende av industri och ekonomi, vilket givetvis är meningen. Sen kursen började har jag dock förändrat min inställning till kultur och ekonomi. Jag tror inte längre att kopplingen är av ondo. Kanske är det efter en väldigt upplyftade intervju på ett museum förra veckan. Eller kanske är de för att jag läser en väldigti ntressant avhandling där det diskuteras. Men det känns bra att se att någonting har förändrats. Det finns hopp för kulturindustrin, trots överkonsumtion. Det finns hopp om nya möjligheter på en gammal marknad. Hopp hopp hopp (hoppedihopphopp)
//Malin
Han, hon eller hen?
Den här nya debatten som skapats tack vare användandet av ordet hen istället för han eller hon tycker jag är lite intressant. Jag lyckades faktiskt hitta ett litet stycke om detta i min bok om språksociologi av Jan Einarsson (2009).
Denna diskussion började egentligen för ca 30 år sen då ett antal kvinnor kände sig kränkta över att ordet 'han' refererade till både kvinnor och män i föreskrifter och liknande. Då var det alltså upp till kvinnorna att definiera det kränkande i det hela. Detta orsakade att Språkrådet och andra började försöka hitta en lösning som kunde passa alla. T ex kan man skriva han/hon, men i böjning ansågs detta kunna vara störande (hans/hennes, honom/henne osv). Till slut lämna någon fram förslaget att använda 'hen', där h-et står för det "humana" i hon och han, och ändelsen -en står för det sakliga i ordet 'den'. Detta skulle då användas i de fall då könet inte är bestämt på personerna texten gäller.
Einarsson tar upp ett exempel där en kvinna skulle flytta, och tydligen skulle detta anmälas till pastorexpeditionen. Hon lät dock bli att göra detta eftersom föreskrifterna sa att "om någon ska flytta måste han anmäla detta", och hon var ju ingen han. Det är alltså sådana exempel där hen skulle kunna användas istället för han eller hon, när könet inte är bestämt eller om man av någon anledning vill dölja könet på en person man pratar om.
Det som dock tagit plats i debatten är barnboken som skrivits med pronomenet 'hen' och där karaktären inte har något kön. Detta har orsakat att många tror att det är meningen att hen ska ersätta han eller hon i allt tal och all skrift. Jag vet inte vad jag ska tycka om detta. Jag har växt upp med barnböcker där karaktärerna har könsbestämningar, och jag har ingen ojämställd syn på kön. Finns det inget bättre sätt att försöka lära barn jämställdhet mellan könen än att ta bort könstillhörigheten? Borde man inte få känna stolthet över sitt eget kön istället?
Jag hoppas då inte att hen kommer ersätta han eller hon i framtiden. Om någon skulle kalla med för en hen, skulle jag bli förolämpad och känna mig könlös. Att ta bort det är ju som att ta bort en del av min identitet. Han och hon är för övrigt pronomen som funnits med sedan runsvenskan och antagligen ännu längre, och att ersätta dessa går inte över en natt, om det överhuvudtaget skulle gå alls. Vi är ju alla ganska överens om att vi inte skulle sluta använda dem, eller hur? Våra barn skulle nog inte heller sluta använda dem, och det skulle ta ett bra tag innan ALLA använde ordet hen för att syfta på både män och kvinnor.
Det som skulle kunna hända är att hen används i de situationer där könet alltså inte är bestämt, för att det ena könet inte ska få fördel framför det andra. Vet man dock om att det är en kvinna man pratar om, säger man självklart 'hon'.
Det roliga är nu att först var det upprörande att kvinnor refererades till som 'han'. Nu är det upprörande att 'hen' har kommit in när man behöver referera till båda könen. Jag vill inte bli refererad till som en 'han'. Jag är inte heller en 'hen'. Men i de fall då man behöver referera till båda könen, föredrar jag 'hen' framför 'han'.
//Helena
