Det där med kultur och politik
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kultur-behover-inte-vara-vanster-men-den-politiska-medvetenheten-vaknar-starkt-n
Denna artikel säger mycket av det som jag själv har funderat över och tänkt på kring den här debatten. Att humanistiska ideal inte är de samma som vänsterideal/politiska ideal, därför att alla frågor är inte politiska i allmänhet, andra handlar även om mänsklighet i synnerhet.
//Malin
En borttappad journalistik
I tre av de böcker jag den senaste veckan har läst mer eller mindre ur har jag övertagit den uppfattning som dessa, för att inte säga uppgivna, men åtminstonde oroade, journalister och författare beskriver. Nämligen att journalistisken som en stark röst i dagens media inte är den samma som förr. Man använder nuförtiden, enligt en medförfattare i antologin Ship to Gaza, nyckelord som kopieras från maktens tal till folket, som är så loja att man som journalist inte längre kritiserar utan arbetar med staten och publicerar det som man ska tro. Detta då framförallt i relation till USA som en stormakt och deras ursäkter till att åka på korståg genom Mellanöstern. Som jag uppfattar det så ligger det en underliggande åsikt om att journalistikens integritet har fått kliva undan för kapitalets makt, stora rubriker som säljer och sedan felstavade och ihopslängda artiklar som går regeringens ärenden. Och jag vet väl inte egentligen om jag har någonting att jämföra med då jag inte sett någonting annat än den rapportering som sker i dagens stora dagstidningar i Sverige. Men nog håller jag med då jag bläddrar igenom Aftonbladet att det inte känns som att det är journalister som slitit i åratal med utbildningar och jobbsökanden som sedan publiceras på Aftonbladets hemsida, med undantag av kulturdelen där jag ofta finner intressanta reflektioner där man hör författarens/journalistens röst.
Ett exempel på mediernas felplacerade makt är hur en partiordförande nyligen störtades av inget annat än löpsedlar och stora rubriker. Klart man tappar förtroendet för någon som ständigt finns med på löpsedlarna för allting han gör. Där det uttryckt står att han snart avgår, klart som sjutton att man sitter där hemma och väntar på att få höra att han avgått. Inte på grund av att hans parti krävt det. Utan för att medierna slaktat hans trovärdighet fullkomligt och att partiet därför tappat väljare. Helt utan beskyllan är väl inte denne man, men jag kan tänka mig att andra ledare före honom gjort större blunders än att rabbla fel fakta i en debatt. En sån sak ska då inte få någon att avgå. Detta var enbart psykisk misshandel från mediernas håll, ingenting annat. Sånt gär mig förvirrad och arg. Vem styr vårt land? Folket eller chefredaktörerna på landets tidningar?
//Malin
Måste man tycka som alla andra?
Hur kommer det sig att man ska se och tycka samma sak som alla andra när det kommer till kultur?
Häromdagen yttrade jag mig på facebook och skrev att jag hade sett första filmen i Sagan om ringen trilogin för första gången i mitt liv. Jag har samtalat med folk tidigare och fick då samma reaktion som häromdagen. Några minuter och timmar efter yttrandet om denna "chockerande" händelse sammanfattade jag de kommentarer jag hade fått och insåg att jag borde skämmas eftersom jag är en "filmvetare". Folket innan och nu tycker att jag måste se dessa filmer bara för att man ska ha gjort det. Ingen bättre förklaring har getts. Jo, att de är bra. Men det är fler filmer som är just det- bra.
Enligt folk som jag har samtalat med om just detta ämne med att inte ha sett viss film andra redan har sett, anser att jag inte är någon filmvetare. Jag har studerat filmvetenskap i tre terminer och ska tydligen nu titulera mig som en. Dock gör jag inte det då jag inte finner att jag har en tillräckligt stark kunskap för att kunna göra det och har inte det stora intresset för att kalla mig för det heller. Jag läste film för att det var den inriktning i min utbildning som lät mest intressant och efter dessa tre kurser har jag nu enbart insett vad film betyder för mig och varför jag ser den samt varför jag har valt och fortfarande väljer bort vissa filmer och genre. Jag ser helt enkelt inte all film som har gjorts och görs och heller inte alla hyllade mästerverk, vilket jag säkerligen inte är ensam om.
Det som dock har blivit intressant och något som jag har funderat över är varför man ska se och tycka som alla andra? Vem har bestämt att man ska tycka att filmen om ringen ska vara bra? Kritikern från Aftonbladet?
När det handlar om kultur och de estetiska former som finns inom den såsom konst, film och musik så handlar mycket om det som är inne och ute. Det som är bra eller dåligt. Men kan kultur vara bra eller dålig, fin eller ful? Förr kunde den det. Men idag när vi lever i ett mångkulturellt samhälle där de estetiska formerna blandas och utvecklas, ska vi fortsätta finna oss i mönstret om bra eller dåligt?
Eftersom jag inte har sett Sagan om ringen trilogin exempelvis har jag fått många negativa reaktioner. Inga direkta förklaringar har getts till varför människor tycker att jag är lite konstig eller tråkig. Utan det är bara som tidigare i texten nämnd, att filmerna är bra. Absolut att de är bra gjorda, det kan ingen säga något ont om. Men måste man tycka att de är tilltalande bara för att alla andra tycker det?
Har jag fel i detta? Eller har jag stirrat mig blind på denna kommersialism vi lever i? Denna åsikt som media tar fram som alla andra tar efter?
Jag har sett de första filmerna som någonsin gjorts. Har sett film från länder folk inte ens skulle välja att se. Jag har även sett de mest kommersiella texterna som alla redan har sett. Inte klagar jag på att någon annan inte har sett samma som jag eller inte tycker att de är lika bra som jag tyckte?
Jag tycker inte att all film är bra eller intressant oavsett vad alla andra människor säger. Film finns för att påverka, informera och underhålla. Det är en estetisk form där alla ska kunna få ta del av alla mästerverk som görs oavsett om de är av en kommersiell tanke eller inte- samma sak när det gäller konst, musik eller annan estetisk form.
Jag är nyfiken och intresserad. Hur går era tankar i och med detta? Känner ni att ni har egna personliga åsikter om den estetiska form som ni dras till? Eller tycker du att media och kommersialismen har en för stor inverkan? Och framför allt- måste man tycka som alla andra?
/Emilia
Fundersam igen
I denna artikel http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/johanhakelius/article14281980.ab står det en del tänkvärda saker om de inom kulturen som mottager stöd från staten för att kunna bedriva sin kulturutövning, då den inte driver in några vinster som kan försörja konstnären. Om att om dessa personer i stället för att kräva mer pengar, då de anser sig ah rätten till stöd från staten skulle säga tack så kanske resten av svenska folket skulle bli mer välvilligt inställda till just detta bidrag.
Min fundering blir osökt denna: hur kan man anse sig ha rätt till pengar från staten (utöver socialbidrag för arbetslösa) för att kunna utöva sin "hobby" på heltid? För om man inte får betalt för det man gör hela dagarna, då bör det väl vara en hobby och man blir tvingen till att jobba med någonting inkomstdrivande också? Blir man dock bra på det man gör och börjar dra in pengar, då kan man väl börja kalla det ett yrke? Samtidigt så är detta bidrag som konstnärer och författare kan få nödvändigt för att litteratur ska kunna skrivas om författaren inte kan få ett stort förskott från sitt förlag. Tidigare var detta bidrag en inkomstgaranti för vissa utvalda konstnärer och författare som staten ansåg bidrog till god kultur, och som då hade detta bidrag livet ut och fick det under de perioder då de inte hade någonting som kunde försörja dessa. Nu delas det i stället ut då dessa människor faktiskt har uppdrag. Ramaskri kunde man kanske säga att det skapade hos de personer som förlorade sin inkomstgaranti, men vad hade de egentligen för rätt till den? En statligt utsedd kanon kanske inte är någonting som berikar den moderna kulturen.
Jag tycker att kulturen absolut ska främjas av staten, men personerna som är kulturen ska inte vara beroende av dessa bidrag för att det ska finnas kultur i samhället. Den privata sfären är minst lika viktig för att driva och utveckla kulturen, på det viset så kan också kulturen vara fri från politiskt utsedd kanon. Men det slapar också ett beroende av investerare och gör att konstnärer blir beroende av att ta extrajobb för att kunna försörja sig själv, vilket är fallet för de flesta som inte har rätt till det statliga bidraget. Det är en snråig skog, och tyvärr är det också detta som gör att kulturen är beroende av politiska beslut, och därför också av färgen på regering. Så som jag har förstått det så tänker den röda halvan bidrag, bidrag, bidrag och den blåa halvan privat, privat, privat. Inga av dessa extermiteter fungerar i längden, den ena skapar slöhet och den andra riskerar bränna ut och ta bort fokus från det kreativa skapandet.
Jag vet inte vad jag ville säga med detta inlägg, men som vanligt är det tankar som svischar förbi i huvudet...
//Malin
Kulturen, det är dags för en förändring
Att det fortfarande diskuteras om ifall kulturen ska tillhöra vänstern eller högern, om den är blå eller röd förbryllar mig. Jag skrev ju häromdagen om mina skrivproblem, att jag mer eller mindre har accepterat dem och att jag funnit en glädje i en annan estetisk form. I och med att jag erkände och insåg mina problem lyfte jag samtidigt upp mina starka sidor, något jag även tycker att kulturen ska göra.
Häromdagen hade vi ett seminarium där vi läste och diskuterade våra kulturnyheter vi hade som uppgift att ha skrivit. Innan det var dags att packa ihop väskan och gå därifrån så skulle föreläsaren kommentera och få några ord sagda. I och med att vi ansåg att vi hade skrivit bra och intressanta texter hade några av oss motargument samt frågor vi ville ha svar på. Dock gav föreläsaren (en kulturjournalist) inga konkreta svar eller argument på varför vissa texter hade sina brister och varför det skulle vara utifrån den mall hon hade satt upp. Som svar fick vi som sagt inga konkreta kloka ord utan snarare tveksamma meningar såsom ”mjaa, så kan man ju göra” eller ”nej, så ska de inte se ut, så gjorde man aldrig förr”.
I och med kulturens dåliga placering i samhället idag önskar jag att man ville förändra och utveckla den till det bättre. För att kunna bli bättre måste man se till sina svagheter. Man måste se till sina nackdelar för att ta fram det positiva samt de saker som bör ändras på. Föreläsaren är ett bra exempel på hur kulturpersonerna idag beter sig- de är rädda för en förändring. Jag menar inget ont mot föreläsaren, men jag blir trött på beteendet om att kulturen ska vara som den alltid har varit.
Genren, ämnet- kulturen, bör gå igenom en utveckling. En genomgång med en objektiv blick för att kunna se vad som kan bli bättre. Idag är inte kulturen en positiv sak; den är flummig och kostar pengar. I och med detta tycker jag att kulturpersoner och genren över lag bör låta ungdomarna, nyutexaminerat folk få komma in och stöka om. Kulturen är ett av de få ställen där människan kan utvecklas för den hon är i och med hennes intressen. Därför bör kulturen också förändras i och med samhällets förändring. Samhället ser inte ut som den gjorde för 40 år sedan, inte heller individens åsikter och politiska tankar.
För oavsett om kulturen är höger eller vänster, röd eller blå ska den vara tillgänglig för alla oavsett svagheter eller bra sidor, åldrar eller kön. Kulturen är till för alla och bör därför utvecklas tillsammans med dem som är intresserade. För idag får man som intresserad inte medverka och ha en åsikt, utan det är de som alltid varit där som alltid ska få ha det största ordet sagt. Det är dags för en förändring.
/Emilia
Check This Out!
http://www.youtube.com/watch?v=zE2hEaMpKQI&ob=av2e
Grym video!! Spelar på debaser på lördag, Ses där :)
//Sara
Att vara kultur
I dag har jag kommit till en insikt då jag arbetade på auktionsverket. Jag träffade där på två män som jag gudiade på mitt sommarjobb i en medeltidskyrka förra sommarn. Jag kommer ihåg dessa två därför att de hade med sig sin lille hund in i kyrkan och för att det är den roligaste guidningen jag har haft under de två somrar som jag jobbat där. Och anledningen till att jag tyckte att guidningen var så rolig var för att dessa två män och deras vänner var så fruktansvärt avslappnade i och intresserade av miljön som vi befann oss i. De ställde frågor och lärde mig saker samtidigt som jag lärde de om kyrkan. Jag guidade dem i närmre två timmar, normalt sett så är en gudining över på 20 minuter. Tillbaka till min insikt. Det är denna att kultur är roligast att uppleva tillsammans, att dela med sig av sina egna kunskaper och att få äran att ta emot andras kunskap. För i delat intresse kan man lära sig så mycket mer än att sitta på en föreläsning eller läsa en bok som inte egentligen hade behövt vara längre än en sida. Att leva för att lära är att lära sig att leva. (håller på att lära mig hantera det här med att skriva aforismer..)
//Malin
Tack musiken
Då jag aldrig har varit duktig på att skriva och uttrycka mig med ord har musiken alltid varit en räddning för mig. En räddning som handlar om att där musiken är, där känner jag mig hemma. Jag har alltid haft problem med att kunna yttrycka mig korrekt när det gäller det skrivande språket. Blev inte bättre av att jag började på högskolan där man skulle använda sig av ett akademiskt språk som jag absolut inte behärskade. Det är inte det att jag egentligen har det svårt för ord allmänt, utan när jag ska förklara mig så går det inte. Jag kommer ingenstans. Det säger stopp.
Problemet med mitt tal- och skrivspråk är något jag mer och mer mår dåligt över, men som jag försöker ignorera. Försöker dagligen skriva som jag brukade, men i och med det akademiska språket sätter jag så kallade käppar i hulet för mig själv. Krånglar till det och vill låta bättre än vad jag egentligen är. Blir slarvig. Försöker skriva ett språk som inte är jag, något som blir falskt. Därför har jag insett varför jag alltid har haft musiken vid min sida. På gymnasiet, efteråt och nu. Med musiken får jag låna ord som redan är nedskrivna. Får ändra på melodi och tonläge så de passar mig. Tar helt enkelt gamla ord för att göra de till mina egna. Låter underligt kanske, men så är det. Jag mår bäst när jag är bland musiken. Har nästan aldrig det tyst runt omkring mig. Är jag hemma eller ute och vandrar finns den där och sjunger samt spelar för mig.
Just därför har jag heller aldrig varit en bokmal. Jag tycker om böcker, men ogillar det målande språk som används i dem, enbart för att jag blir avundsjuk. Varför kan jag inte skriva lika bra och vackert? Varför kan jag inte uttrycka mig likadant? Frågorna tar aldrig slut, men jag har insett att jag måste komma ur denna onda cirkel för att finna tillbaka till den jag är när jag väl skriver eller yttrar mig.
Därför vill jag personligen idag hylla samt tacka för den breda kultur som finns. För att vi alla någonstans i denna bredd kan vara oss själva och känna oss hemma oavsett det negativa som kan tynga ner oss.
Jag finns där musiken är - var finns du?
/Emilia
Vad hände med att bevara kulturarvet?
Satt för ovanlighetens skull och läste Hallandsposten på morgonen och den första artikeln jag fastnar vid har rubriken: "Okänt skeppsvrak hittat under Hems grävningar". Bara början "Okänt skeppsvrak hittat" fick mig att direkt fatta intresse och börja läsa hela artikeln. Men redan efter bara ett litet tag känner jag hur jag blir mer och mer irriterad och arg när jag läser och det blir inte bättre desto längre in i artikeln jag kommer.
För att kort sammanfatta handlar det om att ett ca 20 meter långt skeppsvrak, troligtvis från 1600- eller 1700- talet, påträffats vid grävningarna för fjärrkyla vid reningsverket i Halmstad. Det påträffades i samband med att en brunn skulle grävas och de hade redan nått ca 3 meter ner i marken när de fann det, och började bryta loss stora stycken med den stora grävkmaskinsskopan. Kulturmiljö Halland har anlitat Staffan von Arbin, marinarkeolog vid Bohusläns museum, för att dokumenterat fyndet. Men arbetet med brunnen och fjärrkylan fortsätter, och det enda de får att dokumentera är de lösdragna träbitarna som de då i alla fall tänkt analysera för att söka reda ut när skeppet byggdes. Men resten av skeppet kommer få ligga kvar under marken, precis som det gjort i ca 300 år, men nu med ett stort brunnshål rakt genom skrovet! Är det på detta vis vi vill värna och bevara kulturarvet?
Det enda de nu har möjlighet att göra, med dessa träbitar, är att gissa sig till att det är ett handelsskepp. Gissa sig till att det inte har någon last ombord då grävskopan inte fått upp någonting. De vågar till och med klämma in i artikeln att skeppet verkar vara ovanligt välbevarat, och att sanden troligtvis skyddat det mot skeppsmaskar och liknande. Men det är väl ändå inte "väl bevarat" när det nu finns ett stort HÅL i det, och heller ingen tanke om att försöka ta upp de resterande stora delarna som kommer fortsätta ligga begravna. Jag blir bara så förtvivlad över hur det ständigt nu pratas om att vi just måste bevara vårt kulturarv, men när vi väl stöter på någonting så stort som detta, ja då avstannar inte arbetet utan vi fortsätter gräva ett stort hål rakt igenom och lämnar de trasiga delar som råkat följa med upp för analys. Men resten skiter vi i fullständigt. Vem vet hur mycket som finns kvar där under som kan vara av betydelse för helhetsförståelsen? Som kan förklara varför det ligger där, om det förlist eller bara rent av lämnats? Så många frågor som troligtvis aldrig får några svar. Och det kallar vi att värna om kulturarvet.......
//Emilie
Lite språkhistorisk demokrati
Just nu läser jag svensk språkhistoria, vilkt innebär att jag håller på att översätta gamla landskapslagar skrivna på fornsvenska. En sak jag började fundera på är hur samhället faktiskt inte bara utvecklats framåt genom tiderna, utan även bakåt. Det finns vissa saker som snarare tillbakautvecklats sen 1000-talet. I gamla Västgötalagen står det nämligen att folket har rätt till att själva välja och avsätta sin kung, något som är ganska aktuellt för tillfället då kritiken mot vår kung är stor och många anser att folket ska välja statschef. Att kunna välja sin egen ledare var alltså något man kunde göra under vikingatiden, men inte något som vi kan göra här i Sverige idag, för att någon briljant kung (Gustav Vasa?) en gång i tiden bestämde att det ämbetet var något man skulle ärva.
Vi har också gått igenom runsvenskan, där det finns ett annat exempel på något som gick lite baklänges senare i tiden. Kvinnor hade nämligen ganska hög status på den tiden. De hade full arvsrätt från sina makar och större inflytande än de fick under senare tid, då kvinnor avsades den rätten och senare fick kämpa för att få tillbaka den.
Så går verkligen samhället bara framåt? Är det inte bara människan som är byggd så att vi tycker att utveckling är bra? Det finns självklart exempel på när man tycker att nytt är skrämmande, men det är bara när det är någon annan som påverkat utvecklingen. Jag tror att samhället går lite bakåt och framåt på samma gång, i takt med att vi försöker reglera tillvaron.
//Helena
Oenologi
Jästkultur, vitikultur,,,, Visst hör vin (och sprit) in i kategorin kultur! Jag skulle till och med kunna tänka mig att påstå att kulturen frodas av vin (och sprit). Den generaliserade kulturtanten svänger ju alltid med ett glas rött, och vad skulle en vernissage vara utan ett glas champagne? Hur många målningar skulle vara så fantastiska om konstnären inte hade druckit sin absinth? Och vem skulle den missförstådde författaren vara utan sin flaska i Paris? Det är inte så att jag förepråkar för att man ska dricka alkohol, men det är ganska intressant vad vin och sprit har gjort för kulturen.
Man tror att vindrickandet började utanför Mesopotamien runt 3000 f. Kr. Ända sedan Grekerna och Etruskerna tog sig in till Italien har vinkulturen blomstrat. Romarna gjorde vinet folkligt och kyrkan gjorde att det spred sig och utvecklade vinodlingen. Vinkulturen är alltså en av våra äldsta kulturer och den uvecklas varje dag.
Eftersom jag måste sova nu avslutar jag det här inlägget lite kort. Men vad tycker du, får vinet plats i dagens kultur?
/ Eder Sara
Sport
Nu handlar det här egentligen inte om kultur i sig, utan mer om sport, men jag villa ändå få ut denna diskussion någonstans.
Läste en artikel i SvD om okunnighet om ridsport. I alla fall trodde jag det handlade om det, men i själva verket handlade artikeln om att ett antal tanter ville ha pengar för forskning om just hästar. I alla fall tog den upp en vettig diskussion.
Vad som startade denna tanke hos mig var när jag slökollade på Idrottsgalan och Rolf-Göran Bengtsson vann Jerringpriset - en bra prestation och bra uppmärksamhet för ridsporten, tyckte jag. Då startade genast diskussionerna. Ridsport är ingen sport, påstod många och de flesta var upprörda över att det inte var någon ishockeyspelare eller skidåkare som vunnit priset. Nu har jag aldrig varit engagerad i ridsport på det sättet men det ligger mig ändå varmt om hjärtat eftersom min mamma sysslat med detta och även haft egna hästar, och vi brukade titta på ridsport på tvn tillsammans när jag var yngre.
Varför anser de flesta att det inte är någon riktig sport? Att hästen gör allt jobb? Försök sätta er upp på en stor häst som väger 600 kg och styra den till att hoppa över en massa hinder mot sin vilja på så kort tid som möjligt, så ska ni se att det nog inte är så enkelt som det ser ut. Om någon är världsetta i sin sport, ska han då inte få pris för sin prestation? Det finns många som inte varit världsettor, men som ändå vunnit Jerringpriset. Är det bara fotboll, ishockey och längdskidor som räknas som sport nuförtiden?
Kan jag då börja påstå att bilsport inte är någon sport? Köra bil gör ju alla, föraren sitter ju bara där i bilen och trycker lagom mycket på gasen. Nej, jag tror inte de flesta skulle hålla med mig om det.
Och det får mig att tänka på skillnaden mellan sporten och kulturen. Varför är sport så otroligt mer intressant än kultur? För att människan i naturen är tävlingsinriktade? Vi tittar gärna på andra människor som tävlar om vem som får bollen i den andres mål flest gånger som om det gällde liv eller död och hela framtiden hängde på det. Det är väl trevligt att vi hyllar de som är duktiga på något, men varför ska det finnas något slags rangordning om vad som är mer viktigt att vara bra på?
//Helena
Dagens fråga
Har du något tips om en bra film, konstutställning (spelar ingen roll vart), bok eller någonting du vill dela med dig av?
Scenbyte
I går var jag på Moderna museeet i Malmö och såg deras nya utställning Scenbyte. Denna är den första i en serie av utställningar som museet planerar hålla en gång varje år där huvudmaterialet kommer från deras eget arkiv. Först ut är konst från 1900-1950 där man bland annat finner Sigrid Hjerténs Ateljéinteriör som det första verket man möter i utställningen.
Mitt besök på utställningen blev ganska kort då jag hade ett tåg att passa, men jag hann i alla fall lägga märke till en sak. Verken presenterades i mix med varandra, det var inte uppdelat på kön, etnicitet eller år det var tillverkat. Det var i stället en teamtisk indelning som gav sammanhang i bilderna. Framförallt att de kvinnliga konstnärerna inte fick en egen liten utställning eller på något vis skildes från de manliga konstnärerna från samma tid uppskattade jag mycket, det tyder på att sättet hur man lyfter fram kvinnliga konstnärer börjar bli en annan fråga, till att placera dessa som en självklarhet mitt i utställningarna.
Som souvenir köpte jag hem Nils Dardels Den döende dandyn på affisch som nu ska få pryda mitt hem. Jag rekommenderar absolut att gå på denna utställning, väldigt kul att se så många stora namn på samma plats!
//Malin
Dagens fråga
Är kulturbegreppet för brett för att fungera som hänvisning i till exempel kommunuppdrag, vad menas egentligen med att kommunen ska ägna sig åt konst- och kulturfrämjning? På vilket sätt bör de göra detta?
//Malin och Emilia
Sex och våld i film
I inlägget under så finns det en länk till en debattartikel som DN publicerade häromdagen. Den handlar om att man mer eller mindre, som publik och regissör, föredrar att se och visa "sexscener" som är under våld än under välbehag. I och med detta föredrar vi att se ens kvinnas kropp i en våldssam scen än i en "erotisk". Hur kommer det sig? Handlar det om att man som publik, åskådare och individ, vill få känna att man är stark, att man på något vis innehar en maktposition? För i och med att man ofta får se offret och människans kropp bli utsatt blir man som åskådare den som våldtar och gör illa den svaga. Och eftersom att kvinnan (det är ofta en kvinna som blir utsatt ja) inte heller får visa sig svag eller göra hämnd i film, blir hon automatiskt till ett objekt som det går att kasta runt och göra som man vill med. Jag personligen tycker inte detta är en sund bild av hur människan, kvinna som man, ska bli gestaltad och representerad.
Jag förstår liksom inte varför det är bättre att få se en människa bli utsatt för sexuellt våld än att faktiskt få se en riktig sexscen? Vad är egentligen mest hälsosamt? Är det bara sex är det porr och är det sexuellt våld är det sexigt och mer intressant? Jag menar, bara för att det handlar om något sexuellt behöver det inte bli brutalt eller grovt- oavsett om det gäller en intim stund mellan två personer eller när det gäller våld.
Jag tycker att man i film överlag ska skapa gränser mellan våld och sex då man idag inte längre ser någon skillnad. Det finns sätt att få en publik till att få se en fin film med fina "erotiska" scener istället för att locka den med våld och underkastelse. Dessutom kommer jag inte se den amerikanska versionen av "Män som hatar kvinnor" då den viktiga tråden i filmen som handlade om den starka kvinnan nu handlar om mannen.
/Emilia
Väl värd en genomläsning
Här kommer en länk till en artikel som publicerades på DN i går som jag tycker är väl värd både att läsas och reflekteras över!
Fotografi och konst
Jag sitter just nu på Stadsbiblioteket i Halmstad och har precis slutfört en uppgift i skolan där vi skulle skriva en nyhetsartikel om en kulturhändelse. Av två val så valde jag att gå och se en fotoutställning på Halmstads konsthall, nu efteråt sitter jag och funderar på det här med fotografi.
Fotografiet som ett konstnärligt meduim går ju inte längre att ifrågasätta. Men det är en sak som jag funderar på ofta då det gäller fotografi, denna fundering är nog också en grund till varför jag inte helt och fullt kan ta emot fotokonst i min världsbild. Nämligen det att fotografiet kan ha många olika betydelser, det kan vara konst, det kan vara dokumentärt och det kan också vara taget för en nyhetsartikel på aftonbladet för att informera ytterliagre om en händelse. Dessa många användningsområden för mediet förvirrar mig ofta då jag går på fotoutställningar. I höstas var jag på Fotografiska och såg bland annat Nick Brandts utställning med bilder från Afrikas savann och en utställning av en fotograf som jag för tillfället tappat namnet på som ägnar sig åt gatufotografi i New Yorks förorter.
Båda dessa utställningar är någonting som jag direkt kopplar till dokumentärt fotografi, till det hör också den starka beskrivningen osman kunde läsa på informationstavlor i Brandts utställning om hur bärckligt livet är för djuren på savannen och direkta uppmaningar till att skänka pengar till organisationer som arbetar för dessa djurs överlenad. Jag vill såklart inte säga att detta inte är konst, men jag blir som sagt förvirrad då motivet så uppenbart är dokumentärt och har ett ytterligare syfte än att behaga betraktare, snarare tvärtom. De konstnärligt utformade bilderna i kombination med texter som förklarar djurens tillvaro spelar direkt på betraktarens samvete, hur kan jag gör för att denna vackra elefant ska få fortsätta leva sitt vackra liv på Afrikas savann?
Det är som sagt en tanke jag har kring fotografi, dokumentär, konst och forum. Hur vet man vad som är vad? och vart är platsen för vilken sort? Detta gäller även den utställning jag såg i dag, dokumenterade hon människornas liv för att visa världen hur dessa personer lever eller för att visa sin egen förmåga som konstnär/fotograf att skildra en hård vardag där man trots slit dagarna i ända kan urskilja leenden hos folket?
//Malin
Dagens fråga
Vad betyder och innebär konst och kultur för dig?
/Emilia
Kulturvänstern
Jag känner att det är passande att börja denna kulturblogg med den kanske viktigaste debatten som pågår just nu, måste kulturen vara vänster?
Jag vill börja med en motfråga, måste kulturen vara politisk? Den senaste veckan har skribenter och kulturarbetare debatterat kring Bengt Ohlssons artikel där han subjektivt kritiserade en förslappad kulturvänster som följer strömmen. Det jag ser i hans artikel är en man som kommer på sig själv med att följa en ström utan innan ha funderat på varför han skriver på vissa manifest. Han experimenterar med sin egen vana att göra som de stora namnen inom kulturlivet gör för att hålla sig på deras goda sida, inte för att hans egna åsikter överensstämt med manifestet i fråga. Han tar Kulturslussen som exempel och experiment, vilket har upprört många som var engagerade i denna fråga. Att just ta ett sånt laddat ämne som fortfarande är aktuellt trampar han på många tår, vilket förmodligen också var meningen. Ska man skapa en debatt måste man trampa på några tår. Essensen av Ohlssons text är alltså att tänka till på sina egna ställningstaganden och att skapa debatt kring kulturen som politiskt uppdelad.
I den här debatten kan jag säga att jag i många delar håller med Ohlsson, samtidigt som då jag läste Åsa Linderborgs inlägg i debatten kundee hålla med henne om att en så subjektiv text som Ohlsson producerat knappast duger som ett vetenskapligt eller ens ett trovärdigt resonemang kring hur "alla" inom kulturen är vänster fast ändå lite "smyghöger" vid sidan av. Och om man läser Linderborgs text så hänvisar hon till att det enbart är vänstern som värnar om biblioteken där Ohlsson reser runt på boksigneringar och får arvoden för, vilket då kanske skulle vara ett argument för att röstar man inte vänster försvinner alla bibliotek.
Min tanke lyder så som jag ställde frågan i början av detta inlägg, måste en persons politiska åsikter spegla hur man ser på kultur? Måste man ha politska åsikter för att skapa kultur? Och måste kulturen vara politisk? Mitt åsikt är att nej, kulturen ska inte vara politisk. Den bör däremot värnas om oavsett vilket block som än styr landet.
//Malin
Här kommer det första inlägget!
Jag som startar denna blogg heter Malin Berglund. Just nu går jag och mina vänner sista terminen på Kultur och kommunikationsprogrammet i Halmstad. Vi har precis avslutat våra kandidatuppsatser och påbörjat utbildningens sista kurs, Kulturvetenskap 31-60. Tanken med den här bloggen är att jag och (förhoppningsvis) andra ska kunna ventilera lite tankar och idéer kring kultur som annars sitter fast i huvudet och glöms bort illa kvickt. Drömmen är att detta ska bli ett forum där diskussion, reflektion och kanske en och annan recension av film, konstutställningar och litteratur ska äga rum.
