Min humanistiska utbildning
Jag har den senaste tiden fått ovanligt många frågor gällande min högskoleutbildning. Trots många försök till ett bra och tydligt svar får jag fortfarande följdfrågor om vad jag egentligen läste, ifall jag jobbar med det jag utbildade mig till och vilken/vilka kurser med kunskap jag har som mest nytta av idag? Jag har förstått att det är svårt för människor att ta till sig att jag inte studerade något som gav mig en titel, att jag inte läste något som gav eller gjorde mig till något specifikt.
Utbildningen jag läste hette Kultur & Kommunikation. Det var en bred humanistisk utbildning där vi läste ämnen som handlade om vad kultur innebar, kulturpolitik, samhällets historia utifrån etniska perspektiv och mångfald till journalistik och företagsekonomi. Samt det valda huvudämnet som antingen var konst, historia, filmvetenskap, litteratur eller idé- och lärdomshistoria. Inom det valda huvudämnet lästes, diskuterades och analyserades historien, den estetiska kulturen, moderna situationer och den enskilda människan utifrån olika teorier, pespektiv och vetenskaper.
Av den anledning att det var en humanistisk utbildning och på grund av det statusfokuserade samhället har jag personligen inte vågat vara stolt över min utbildning tidigare. Vilket i sig har bidragit till den faktor att människor i min närhet fortfarande inte förstått eller velat förstå vad jag studerade under tre år.
Men tyvärr är det så. Att ha studerat något inom humaniora är inte det mest positiva idag. Du ska helst ha studerat något som gett dig en tydlig väg mot ett specifikt yrke. Något som är självklart. Inte ha läst något lullull som inte ses som mer än ”bara” kunskap. För precis så är det. Min utbildning gav mig kunskap, lärdomar. Det jag blev, om jag ska kalla mig något, så var det en teoretiker, en slags ”vetare”. En film-/ kulturvetare med bred kunskap som besitter en förförståelse för det mesta och som kan se på den enskilda människan och hennes rätt till eget värde, samhällets struktur och modernitet med en bred kritisk blick. Jag blev med andra ord ingen ingenjör, ekonom eller praktiker utan det jag blev var utbildad. Något många har svårt att ta in. Utbildad med kunskap som jag kan applicera på det mesta och som behövs på de flesta av platser idag. Inte minst till det moderna samhället där ekonomin styr med järnhand och där människor besitter okunskap och förminskar sig själva med att tro på rasism och diskriminering.
För det är utan kunskap som människan blir till den hatiska och fördömande individen som den blir. Därför önskar jag att politiken började förstå att kunskap behövs, att all kunskap behövs. Att samhället börjar uppmuntra och stötta individer till att studera lullull-ämnen som indirekt inte inger någon särskild titel eller status. Att samhället börjar inspirera människor till att våga inhämta kunskap som känns främmande eller även ”onödig”. För det är precis det som kunskap inte är, den är viktig. Det är den som utbildar och ger kraft till nya idéer. För oavsett teoretisk eller praktisk kunskap är den värdefull, den är makt.
I fortsättningen kommer jag försöka omvända min känsla inför min utbildning till det mer positiva. Uppmuntra andra att läsa liknande ämnen och beskriva min utbildning med glädje och låta personer ifrågasätta vad jag kan och vet. För innerst inne vet jag att jag besitter en humanistisk kunskap som inte alla har och den är värd att stoltsera med. För utan den skulle jag inte vara där jag är eller vara påväg dit jag är idag.
/Emilia
För dig som inte är bekant med ordet humanism:
http://www.ne.se/humanism/206087
http://sv.wikipedia.org/wiki/Humanism
http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/vad-ar-humanism
Musiken förde oss samman
Under OS accepterade världen Rysslands ideologi och politik. Man vågade indirekt inte stå emot och ifrågasätta Rysslands lagar och syn på människans rätt till eget liv. Det var några månader sedan. Det handlade om sport.
Igår handlade det om musik. En tävling som idag föll rätt i tiden. Varje bidrag var egen. Ingen var den andra lik. Varje uppträdande belyste individen och hennes rätt till färg, kultur och etnicitet. Varje uppträdande representerade olikhet. Och varje uppträdande accepterades till slut. Oavsett hur bra eller dåligt framförandet ansågs vara.
Publiken buade åt Rysslands bidrag. Inte åt flickorna som uppträdde utan för det land och ideologi duon representerade i och med deras flagga. Vilket inte var okej. Men tack vare igår och Eurovision Song Contest, förenades Europa, om bara för en stund, och stod upp för det som är motsatsen till det som fyller våra gator idag- rasism, hat och diskriminering. Europa vågade igår stå emot den politik och syn på mänskligheten som vissa diktatorer och folksamlingar anser är rätt. Europa vågade igår acceptera individen och hens rätt till att få vara den hen vill vara. Oavsett om hen har skägg eller inte.
Igår var det en musiktävling där rätt låt vann. Inte enbart för sången eller melodin utan även för den ideologi artisten stod för. Fint.
/Emilia
Mångfald - vuxnas ansvar
För tillfället lever vi i ett samhälle där partiet Sverigedemokraterna växer sig större och där individer målar rasistiska utlåtanden på skolor. Ett samhälle där individen inte längre vill ta åt sig ting som står utanför ramen av perfekt. En främlingsfientlig gemenskap där enfald verkar vara ledordet. Jag tror inte på enfald. Jag tror heller inte på en politik och ett samhälle som utesluter det ena för det andra. Jag tror på mångfald.
Eskilstuna är en stad med hög invandring. Många individer kommer hit i hopp och tro om att uppnå en tryggare och stabilare framtid. En framtid som de kanske inte hade haft tillgång till om de hade befunnit sig kvar i sitt hemland där krig är en vardag. Eskilstuna är även en stad där det finns hög arbetslöshet och där bostäder blir allt färre och dyrare. En stad som försöker framåt mot sina odds.
Varje dag möter jag i mitt jobb ungdomar som är från andra kulturer än jag själv. Ungdomar som dagligen påpekar sitt ursprung, sin etnicitet och sin klasstillhörighet. Unga vuxna som försöker finna sin identitet i samhället där de indirekt inte uppskattas på grund av sin hudfärg. Varje dag får jag arbeta med förförståelsen (tolkning/föreställning) inför dessa. Försöka förstå dem och deras tankar utifrån det de varit med om samt deras bakgrund och religion. Varje dag lär jag mig något nytt och det oftast om oss vuxna som befinner oss utanför denna värld.
Det är lätt för vuxna att se på dessa invandrartäta områden som något negativt, som något främmande. Men skulle den vuxna använda sig av förförståelsen och den kunskap hon har för det som är annorlunda. Engagera sig, besöka och se sig omkring, lära känna dessa individer så skulle hon kanske ändra uppfattning. Vara en tillgång till dessa individer som behöver integreras i samhället. Vi kan inte hjälpa alla människor och vi har troligtvis inte heller tillräckligt med resurser för att kunna hjälpa de som flyttat till Sverige i hopp om en bättre, tryggare framtid. Men, det vi kan göra är att tillsammans acceptera varandras olikheter, utöka förståelsen till varandra och skapa oss ett samhälle där mångfald accepteras. Det är dags att vi vuxna agerar och tar ansvar för våra beslut, åsikter och individens rätt. Visa att varje människa har rätt till en trygg vardag och hopp om en värdefull framtid - oavsett till vilket kön, ålder, etnicitet eller ekonomisk samhällsklass den tillhör.
/Emilia
Vems kan språket vara?
En annan diskussion om språk slår mig när jag tänker på det här med respekt. Den utspelade sig på en polisstation i Paris metro efter att min plånbok hade blivit stulen i en trång tågvagn. Diskussionen var mellan mig och polisen som tog emot mina uppgifter. Jag kämpade hårt med att beskriva händelsen för honom på min dåliga franska, då han hade strängt nekat att han kunde ett enda ord engelska. Men när kanske 20 minuter hade gått och han väl började tröttna på mig så märkte jag att han började rätta mig och fylla i mina meningar på engelska. Så när jag helt gick över till engelskan så visade det sig att han faktiskt kan tala språket. Jag frågade honom varför han hade ljugit för mig om språket och han svarade att han förväntar sig att man som turist har respekt nog att lära sig språket som talas på den plats man besöker, att han inte besöker London om han inte kan tala engelska exempelvis. Jag frågade honom aldrig varför han tyckte att det var lämpligt att hålla sig till denna regel just under ett polisförhör där språket lätt kan missuppfattas. (inte en så allvarlig händelse jag var där för, men ändå.)
Min fundering kring dessa två händelser rör sig mest kring; vems är språk? Vem kan säga att jag är respektfull för att jag av behov i livet lär mig ett språk eller att jag är respektlös för att inte kunna språket på alla platser jag vill besöka?
Det som ställer mig mest i diskussionen med nya zeeländarna var att de såg engelskan som deras språk, som någonting som världen över lånar för att kommunicera. Engelskans position i det samhälle som jag rör mig i är så stark att den rör sig bortom att vara ett språk som enbart tillhör de som har språket som modersmål. Det har ju blivit det språk som esperanton var tänkt att vara, ett språk som förenar och öppnar nya vägar för människor. Att kunna kommunicera med sin omvärld är otroligt viktigt i dagens samhälle och att därför hantera de språk som talas kan bara hjälpa en. Att de som bara talar engelska på något sätt skulle vara respektlösa för att de inte talar fler språk än ett tycker jag verkligen inte, utan behovet av ett till språk är det svårt att faktiskt lära sig ett på riktigt.
Att inte resa till platser där man inte talar språket är otroligt begränsande och trångsynt, det är så främlingsfientlighet skapas och frodas. Nej låt oss resa och snacka så mycket engelska som vi vill och annars fläkta med armarna i försök att bli förstådda, för det är så vi lär oss om varandra!
/Malin
Inte feminist men...
« Je me fais raser les cheveux, arracher les dents, les seins – tout ce qui gêne ou impatiente mon regard – l’estomac, les ovaries, le cerveau conscient et enkysté. Quand je n’aurai plus qu’une carte en main, qu’un battement de cœur à noter, mais à la perfection, bien sûr je gagnerai la partie. »
Claude Cahun, 1930
Nästan nyexad...
Hur som helst. Jag jobbar stenhårt med att se framtiden som ljus och positiv, fylld med möjligheter. En vecka har gått och livet bjuder ju på fler veckor så ska försöka sluta känna mig som arbetslös och börja njuta i stället. Få personer med två jobb som kallar sig arbetslösa också...
//Malin
Längtan
När jag var yngre fanns det en skivaffär i centrum som jag besökte rätt ofta. Butiken var mörk med trähyllor. I den vänstra delen av affären fanns det filmer och spel. På den högra sidan skivor. Skivorna var sorterade i olika musikgenrer och i bokstavsordning. Singlarna fanns i en egen hörna där man kunde stå och ”tjuvlyssna” på hur låtarna lät så man köpte den man mest ville ha. Vid entrén fanns väggen där de nysläppta skivorna satt uppradade samt de som var på topplistan.
Den sista skivan jag köpte i butiken innan den lades ner och vandrade vidare till ett köpcenter för att sedan gå i konkurs var Sugarplum Fairy. Jag hade börjat sista året i gymnasiet och hade längtat efter just den här skivan. Jag gick in till butiken ofta i frågan ifall skivan hade anlänt. Och när den väl hade gjort det hade den inte hunnit kommit upp på väggen med nysläppt musik innan jag hade betalat den, kommit hem och slitit skivan ur plasten. Skivan spelades flitigt och låttexterna fanns med i häftet som tillkom albumet. Jag var nöjd. Längtan var över.
Jag minns min barndom och ungdom som en tid av längtan. Längtan efter musiken som skulle släppas, musikvideor som skulle visas och filmer som skulle komma ut på hyrfilm. Det var fint. Det var kul att längta och jag undrar ifall dagens barn och ungdomar får vara med om att få känna samma sak?
Har lättillgängligheten av kultur på grund av digitaliseringen förstört barns och ungdomars längtan? Eller finns den kvar fast i en annan skepnad? Hinner människan överlag längta efter något när det enorma utbud som skapats fyller de tomma stunder man har i väntan på tv-seriens nästa avsnitt?
Jag vet inte.
Men jag hoppas att barn och ungdomar får känna längtan efter något som sedan kommer känneteckna deras barndom oavsett det gäller böcker, film eller musik. För det är härligt att idag som äldre kunna ta fram en skiva som präglade sin barndom, titta i omslaget och sjunga med vare sig det gäller musiken från Aqua, Queen eller Sugarplum Fairy och önska att få känna längtan igen.
/Emilia
Om att börja på nytt
Jag har börjat om, börjat på nytt. Jag har börjat förverkliga mig själv och den jag vill vara. Jag har börjat med något som jag vill fortsätta med. Jag har börjat studera konst.
Äntligen.
/Sara
Könsbilder
Läsandet av Kobena Mercers text om Robert Mappelthorpes bilder av nakna svarta män från 1980-talet får mig att tänka på en sak när det gäller att avbilda kön. Om man ser på Mappelthorpes bilder är det uppdenbart att han är betraktaren som fotograferar någonting som han tycker är vackert. Ljussättning, motiv och färgerna i bilderna är idealiserande och i många fall direkt kopplade till antika skulpturer. Inte i alla, men i vissa bilder så är männens penisar blottade. De blir en del av det estetiska uttrycket och finns där som en provokation för betraktaren (?).
Min tanke utgår mer från konstnärer som avbildar sina egna könsorgan och hur man som betraktare uppfattar dessa bilder. En kvinna, säg till exempel Frida Kahlo som är känd för sina självporträtt med sin vagina, ses som dels en skadad kvinna med också som fri och självständig. I och med sina könsavbildningar så äger hon sitt kön. Hon har kontrollen och väljer vad hon visar. Skillnaden på när en kvinna bildar av sitt eget kön eller en vagina överhuvudtaget eller en man avbildar det kvinnliga könet är att man tolkar det kvinnliga självporträttet som ett feministiskt inlägg, medan det senare tolkas som mannen som äger kvinnan.
Men om en man avbildar sitt eget könsorgan så uppfattas inte det som ett debattinlägg för att stärka sitt eget kön, snarare påminns man av tonårspojkar som experimenterar med att fota sina egna organ. Mannen är på det viset en slav under sitt könsorgan. I texten om Mappelthorpes fotografier skriver Mercer att män hotas av andra mäns stora penisar. I detta fall är även "den vite mannen" och "den svarte mannen" centrala i detta resonemang. Men jag vill bortse från det och helt enkelt rikta in mig på det här med att män hotas av bilder av andra mäns penisar, i alla fall på 80-talet då texten publicerades... En kvinna som avbildar en mans penis äger också penisen, liksom mannen som avbildar en vagina. Men även i detta fall blir det ett inlägg i den feministiska debatten. Eftersom att kvinnor historiskt inte har ansetts ha makt över mannen, men genom att äga avbildningen så äger hon också könet.
Min slutsats är här alltså att kvinnans makt när det gäller kön faktiskt är starkare i avbildandets värld på grund av det feministiska tolkningsföreträdet. Kvinnan äger sin vagina. Hon äger även mannens penis. Men mannen äger hela kvinnan om han avbildar hennes vagina och mannens penis äger mannen. I bilder alltså. I konstvetenskapen. Inte i verkligheten. Eller vad är verkligheten utanför eller innanför konstvetenskapen, kan de samspela?
Kanske tycker jag också att teorierna om könsföreställningar inte speglar hur samhället ser ut i dag i vardagen...
Film
Känslan som uppstår när man ser en fantastisk film, kan likna vid känslan man får som nykär. Det bubblar i kroppen och hjärtat slår några extra slag. Man ler okontrollerat och man vill bara vara där, i filmens värld, hela tiden. Dock var det nu längesedan jag såg en så fantastisk film som gav mig känslan av kärlek.
När jag studerade filmvetenskap för några år sedan, såg jag cirka 5-7 filmer i veckan. Analyserade och såg om dem. Spolade tillbaka när jag fastnade för en replik, en scen eller annat som symboliserade något som gav filmen det där lilla extra. Såg film för att det var kul, givande och intressant. Detta på grund av att jag upptäckte att film var mer än enbart underhållning. Något som jag idag kan sakna.
Jag minns när jag såg japanska filmerna Efter livet och In the mood for love. Blev helt tagen. Likaså minns jag lyckan när jag såg Across the universe och Tinker Tailor Soldier Spy. Minns alla känslor som uppstod när jag såg En kärlekshistoria.
Det finns många filmer som satt sina spår och som gjort mig en aning kräsen. Men jag saknar att få se en film som har allt- dialogen, bildkompositionen och estetiken. Längtar numera efter att få se en film som inte enbart är bra på grund av dess effekter, humoritiska ton eller skådespelare. Jag längtar efter att få se en film som visar på konstens vackerhet. Som ger mig kärleken för film tillbaka.
/Emilia
Hilma Af Klint
Nu tycker en journalist för Wall Street Journal att konsthistorien måste skrivas om, för i och med Modernas utställning om Af Klint har denna abstrakta målning fått mycket uppmärksamhet. Men ja, visst. Hilma Af Klint har inte fått speciellt mycket uppmärksamhet för sin konst, inte bara under sin egen livstid då hon inte verkade vara intresserad av en konstnärlig karriär, hon är känd för sin antroposofiska tro och att hon medverkade i många seanser. Hennes verk beskrivs ibland som mediationer, formet som har kommit ur henne då hon kanske befunnit sig i trans. Det är i alla fall den uppfattningen jag har lärt mig om henne innan detta nya uppsving som hon får med den aktuella utställningen.
Mina tankar rör sig mest kring det här med att skriva om konsthistorien. Finns det aneldningar till att skriva om hela 1900-talshistorien på grund av en kvinna som målade i ensamhet? Några intendenter på olika konstinstitutioner i Europa och USA säger att hon visst är ett intressanht konstnärskap men hon är inte ursprunget till den abstrakta konsten eftersom hon aldrig ställde ut. Och ja, de har helt rätt i det. Men på samma gång så handlar det påståendet om att man ser på konsthistorien och historia överlag som en "det-ena-leder-till-det-andra"-historia. Kan man inte befästa att någon var påverkad av Hilma så kan man inte heller säga att hon är viktig för den stora berättelsen, för det är ju inte vetenskapligt. Men det pågår ju i dag så många diskussioner kring det här med att skriva om historien, för att passa in HBTQ-personer och kvinnor, varför kan man inte bara lägga in en passage i Jansons' history of art om 1907, där man säger att det första kända abstrakta konstverket målades i Sverige av en kvinna som hette Hilma Af Klint. Man behöver inte fortsätta historien med att hitta på att Malevich besökte Stockholm och insrpirerades eller att Hilma snacka i telefon med Kandinsky. Allting är inte ett flöde som följer på någonting annat. Vissa händelser skedde faktiskt helt enkelt, utan att skapa enorma efterverkningar på en gång.
I en artikel i DN skrev häromdagen Dan Karlholm att i stället för att placera in Af Klint i det tidiga 1900-talet så kan man i stället placera henne i den tiden då hennes konst gjordes tillgänglig för omvärlden, 1960-talet. Problemet med den idén är att visst, omvärldens uppfattningar kanske går att applicera på konsten då. Men tillverkningsåren är fortfarande de samma.
För er som vill läsa lite till lägger jag in lite länkar!
//Malin
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article16334689.ab
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dan-karlholm-ingen-modernist--men-hon-var-ultramodern
http://online.wsj.com/article/SB10001424127887324338604578326243889075764.html
Statusstress
Statusstressen. Har ni mött den någon gång? Det har jag. Det gör jag. Varenda dag.
Varje dag när jag av rutin loggar in på facebook ifrågasätter jag mig själv. Varför vill inte jag ha barn? Varför älskar inte jag barn? Varför är inte jag gift? Varför har jag alltid varit så karriärsinriktad, när jag ändå inte verkar nå fram? Varför är inte jag påväg att bygga hus med min blivande man? Varför har jag ännu inte hittat min blivande man? Varför ska alla ha så bråttom med att fixa hus, skaffa barn? Är det jag som är seg? Varje dag, samma frågor.
Hur kommer det sig att man låter sig bli påverkad av allt detta? När man egentligen är rätt stolt över var man befinner sig och har åstadkommit, fram tills idag? Och varför känner man sig så ensam gällande dessa frågor, när egentligen alla, tänker samma sak?
I sommar fyller jag 25. Jag är halvvägs till 50. Herregud. Fortfarande har jag inget körkort. Men till julen har jag kanske två examen, en från utbildningen i Halmstad och en i företagsekonomi från Mälardalens Högskola. Jag blir 25 och har ännu inte fått fast jobb. Men jag har däremot fått ett extrajobb till. Inom det jag vill arbeta med. Men jag har fortfarande ingen man, jag är inte förlovad eller påväg att bli gift. Men jag har ju däremot blivit vän med mig själv. Accepterar mig själv för den jag är trots mina dåliga vanor, dagar och forntida händelser. Jag är 25 år och tycker fortfarande inte att barn är guds gåva till människan. Men jag tycker ändå om min kusinson på ett år och längtar tills den dagen jag blir moster och jag själv mamma.
Jag har varken hus, körkort, man eller barn - men jag är trots det rätt glad ändå.
För tänk om jag hade just allt det där, då hade jag kanske inte hunnit bli vän med mig själv. Hade inte varit påväg att få två examen. Hade inte haft ett mål med att år 2013 ta det där körkortet. Hade inte fått leva min tid i Halmstad och heller inte träffat de finaste av människor som jag är så tacksam över att få ha som vänner. Jag hade heller kanske aldrig listat ut vad jag velat göra med mitt liv.
Jag kanske inte är där många andra i min ålder är. Men jag är rätt nöjd ändå. Jag har gått min väg, utvecklats och förbättrats som person. Är, trots all ångest som uppstår, glad över alla nya bebisar gamla klasskamrater och vänner får. Glad för nya hus folk bygger och glad över att folk fortfarande får sina drömjobb trots arbetssituationen i samhället.
Jag är trots all oro, ångest och stress- glad för att vi alla är olika och lyckliga för att vi är där vi är just idag.
/emilia
Namedropping
Malin som skriver i dag. Jag ska hålla mig kort.
En tanke som har slagit mig under mina första veckor på Magisterkursen i konstvetenskap är hur otroligt duktiga akademiker är på att namedroppa. Och hur viktigt det är att nicka som om man vet vad sjutton det är personen hänvisar till. I vetenskapens namn är det ju bra att visa att man vet vad man pratar om. Men att det blir så att man inte får ha en åsikt eller en känsla av en tanke utan att hänvisa till Foucault eller Kant känns jobbigt. Jag är ju en såndär person som pratar innan jag tänker. Nu måste jag tydligen ställa om till att läsa, anteckna och lägga på minnet innan jag tänker och innan jag pratar. För ett år sedan efter C-uppsatsen kände jag mig som en akademiker. Förhoppningsvis återkommer den känslan till hösten då det är dags för D-uppsats....
Företagens sociala ansvar
För att företag ska vara hållbara och lönsamma på längre sikt, bör de idag arbeta med något som kallas för CSR. CSR är en term och förkortning på corporate social responsability (företagens sociala ansvar). Vilket innebär att företag bör ta ansvar för, samt vara medveten om, sin verksamhet och om hur den påverkar miljön, människors rättigheter och den hållbara utvecklingen. I och med att det blir allt fler företag som placerar sina produktioner i andra länder (gärna i så kallade låginkomstländer), bör varje företag även vara medveten om de olika ländernas regelverk samt deras olika syn på människors värde.
Hösten 2012 uppmärksammade media sömmerskorna och deras låga löner i en av H&M:s verksamheter i Asien. Försvaret kring situationen från H&M var att det var deras underleverantörer som hade ansvaret gällande lönerna och inte H&M- ledningen själva. Detta försvar uppmärksammade en brist i kommunikationen gällande H&M:s medvetenhet kring sin personal bland sina produktioner. Vilket bidrog till att protester runt om i världen bildades.
I och med att man som företag har ett stort ansvar såsom H&M när det kommer till underleverantörer och deras ansvar för löner, bör man vara vaksam och medveten om de brister som finns. Du som företag bör hela tiden arbeta för att göra situationen bättre och ta ansvar för problemen. Självklart kan du som enskilt företag inte påverka ett lands regelverk, men du kan påverka och arbeta för att din personal bland dina verksamheter ska bli rättvist behandlade. För ingen är värd att arbeta för två kronor timmen, oavsett till vilket kön man har, till vilket arbete man utför eller till vilket land man arbetar i.
Företag och organisationer har ett ansvar vid sin sida. Bestämmer du dig för att placera verksamheter i andra länder, bör du vara medveten om konsekvenserna som medföljer. Kunder, konsumenter och medarbetare lär bli mer kräsna gällande dina produkter, ifall problemen inom din organisation uppmärksammas. Visar du däremot omvärlden att du är medveten om dina brister, exempelvis att du som industri eller organisation släpper ut onödigt mycket gifter som skadar miljön, men försöker göra något åt det - som SOS Barnbyar, vilka arbetar efter en handlingsplan för att förbättra sin miljöpåverkan vid byggen av nya barnbyar och flygfärder till sina medarbetare i olika länder - kommer det att gynna din organisation.
Företagen påverkar människans leverne oavsett om företaget är litet och lokalt eller stort och globalt. Detta tyder på att organisationer mer eller mindre måste arbeta med CSR. Dock kan inte företagen eller allmänheten förändra världens miljö och de utsatta människornas situation på en dag. Men som ordspråket lyder: ”många bäckar små”. Det är bättre att du som företag eller organisation ser problemen, tar tag i dem och försöker göra något åt dem, än att inte göra något alls. Vill du att ditt företag ska vara lönsamt på lång sikt, måste du ta ansvar för konsekvenserna, oavsett om det gäller du själv eller dina underleverantörer. Upprätthåll en kommunikation som sträcker sig över hela din företagskultur. Du som företag påverkar samhällets och miljöns utveckling mer än du tror, ta ansvar för det.
/Emilia
Chef och ledarskap
Herregud, två inlägg på kollektiva bloggen av mig den här veckan. Nåväl, så blir det ibland när man har mycket som snurrar runt i huvudet. Just nu läser jag om organisationer, ledarskap och det sociala samspel företag måste ha med miljöorganisationer för lyckad framgång. Att konsumenter och kunder samt andra samarbetspartners, lägger ett större fokus på att varken natur eller människa ska bli utnyttjad av arbetet där företags produkter produceras. Att det även är viktigt för företag att vara medvetna om sina intressenters relationer till varandra. Allt detta för att vara ett givande företag på lång sikt. Det är oerhört intressant allt detta och jag skulle kunna skriva mer ingående om det, men det får bli ett annat inlägg en annan gång. Det jag vill fokusera på i denna text, i detta inlägg, är detta med chefer och ledarskap. Något som anses vara det viktigaste för att ett företag ska bli lönsamt.
De senaste veckorna har jag mött människor som berättat om hur missnöjda de är över sina chefer, något som fått mig bli lite ledsen och fundersam. Inte kan väl alla chefer vara dåliga? Eller kan de? Och isåfall varför?
För att företagskulturen ska vara positiv bör företagsledningen vara eniga och erhålla en god öppen kommunikation. För att företaget i stort ska vara lönsamt, bör hela arbetsplatsen vara jämlikt nöjda och tillfredsställda oavsett yrkesroll. För att få alla på ett företag lika nöjda är inte enkelt, men att vilja arbeta för det, är inte svårt.
Det kan vara så att jag är extra mottaglig till detta ämne eftersom jag studerar just företagsekonomi management. Det kan även vara så att jag är extra mottaglig just för att det är oerhört intressant, samt viktigt att ha kunskapen om hur man själv anser att ett bra ledarskap ska vara. Detta för att kunna vara en bra chef/ledare själv någon gång och/eller ifall man vill att sin egen chef ska få veta vad man vill att hen ska förändra, för att företaget med personal ska bli ännu mer lönsamt.
Som chef kan du följa varje modell eller annan teori som Mintzberg (guden inom organisation och ledarskap) eller annan teoretiker skrivit om. Du kan besöka samt läsa så många kurser du hinner, vill och kan. Men bryr du dig inte om din personal, är lyhörd och kommunikativ, spelar det ingen roll hur mycket kunskap du besitter. Kunskap är makt - men makten behöver inte vara god eller gynnsam för dig som ledare.
Som ledare bör man besitta en god kommunikativ förmåga, vara lyhörd, kunna motivera och inspirera sina medarbetare till att göra ett bra arbete. Du ska även kunna vara flexibel och självsäker i din yrkesroll. Du ska med andra ord vara allt det som så ofta finns med i en jobbannons du tänkt söka. Men om detta nu eftersträvas och eftersöks, varför uppnår då så få det? Hur kommer det sig att personal , trots chefers utbildning, erfarenhet och kunskap, forfarande känner sig missnöjda över ledarnas beteende och bemötande? Är det cheferna som inte tar hand om och bryr sig om sitt arbete, företag? Eller är det så att det är medarbetarna som har för höga krav? Eller är det så att folk enbart söker sig till rollen som chef enbart för den makt, status och lön som titeln som chef för med sig?
Fungerar inte den politiska miljön och relationerna bland politikerna som styr. Fungerar heller inte samhället. Fungerar inte företagskulturen och relationerna mellan chefer och medarbetare. Fungerar heller inte företaget och arbetet inom det.
Att vara chef är inte lätt, men det vore kul om man någon dag framöver får höra något fint om en ledare. Det skulle även vara mer intressant och framförallt givande, ifall vi alla började samtala om ledarskap, istället för att vara sura och arga över misstagen chefen gör. Det blir ingen förändring eller förbättring om inte någon, någon gång vågar ta tag i problemen på riktigt. Oavsett hur svårt eller jobbigt det än må vara. Men jag tror det skulle vara nyttigt, ifall vi alla deltog i diskussionen om vad ett bra ledarskap är - chef som medarbetare.
/Emilia
