För länge sedan sade någon till mig att om jag är för jämställdhet så är jag oundvikligen feminist. Citatet ovan tillhör den tidiga 1900-talsfeministen Claude Cahun. Hon ville med detta beskriva hur hon ville klä av sig alla kroppsliga attribut som uttryckte hennes könstillhörighet, som hos en betraktare skapar en bild av henne som kvinna. Med detta citat vill jag belysa vad jag vill säga med detta inlägg; nämligen, kan vi inte nu klä av oss attributen och börja se på varandra som människor före könspersoner? Nej, jag menar inte att du inte ska få vara kvinna eller man, eller det du nu känner dig bekväm med. Men kan vi inte börja tala om chefer, i stället för kvinnliga och manliga chefer, prata om äktenskap i stället för gayäktenskap, människokamp i stället för kvinnokamp? Vi behöver varandra, vi behöver röra oss i världen och sprida kunskap mellan kontinenterna, vi behööver hålla oss öppna för nya intryck, från alla håll och vi behöver lära oss att älska våra nästa som de människor och personer de är. 

 

Valåret gör mig arg. Så mycket smutskastning åt alla håll. Den ena sidan försöker belysa vad som kommer hända om de inte vinner årets val utan att prata om vad de faktiskt vill göra. Den andra sidan skickar ut karikatyrer och sparkar underifrån. Detta tillsammans med exempelvis utlysningen för årets sexist som Genusfotografen har satt samman visar en väldigt dålig bild av vårt samhälle när det gäller synen på människor. Kvinnor objektifieras fortfarande, numera som en medveten strategi för att skapa folkstorm och på så vis vinna massvis med gratis reklam genom Facebook-delningar och Aftonbladet-artiklar. 

 

Sedan ung ålder har jag haft väldigt svårt för att kalla mig själv för just feminist och känner att om någon skulle kalla mig för det skulle jag vara missuppfattad. Kanske missuppfattar jag ordets betydelser, men jag skulle hellre prata genus än feminism. Den senaste tidens delningar av artiklar som rasar över "Se vad denna idioten/idiotföretaget gjorde, så korkat och kvinnohatande av hen!" upprör mig såklart, ingen ska behöva utnyttjas genom sexualisering och förtryck. En kommentar från en person i övre medelåldern som jag talade med häromdagen upprörde mig, när hens chef skulle beskrivas och klagas på. Beskrivningen började med "Ni kvinnor är ju bra på att organisera era handväskor, men min kvinnliga chef har bara ordning just i sin väska. Hennes skrivbord är en total röra så hon kan inte sköta sitt jobb. Nej jag gillar verkligen inte min kvinnliga chef." Jag kände mig tvungen att rätta att det sannerligen inte var för att hon var kvinna som hon var en rörig chef, utan för att hon är en rörig PERSON. Det är såna uttaladen som ovan som fasthåller bilden av att kvinnor inte är bra chefer, när de just beskrivs som "kvinnliga chefer". Sen när styr livmodern och könshormonerna över ens organisationsförmåga? Frågar man de som känner mig väl måste jag i såna falla sakna båda delar då organisering är min starkaste sida. 

 

Säger man att man inte är bekväm med beteckningen feminist, eller ens övertygad vänstervriden som kultur- och konstvetare som är titlar som jag tillskriver mig möts man av oförstående blickar. Att inte se sig som vänstervriden uppfattar jag betraktas likställt med att sälja sin själ till djävulen i vissa kretsar. Jag talar därför oftast inte om mina åsikter fastän de varken är höger- eller vänstervridna. Jag ser partipolitiska val mer som ett sätt att tillerkänna sig en religion vart fjärde år, där flest som tycker om en av religionerna kommer få vara herre på täppan i fyra år. Texten jag skriver nu är en slags bearbetning för mig, en förvirrad och upprörd person som inte vet ut eller in just nu vad jag ska tycka om politik eller hur man ska få jämställdhet i landet och helst i världen såklart. 

 

 

//Malin