När jag var yngre fanns det en skivaffär i centrum som jag besökte rätt ofta. Butiken var mörk med trähyllor. I den vänstra delen av affären fanns det filmer och spel. På den högra sidan skivor. Skivorna var sorterade i olika musikgenrer och i bokstavsordning. Singlarna fanns i en egen hörna där man kunde stå och ”tjuvlyssna” på hur låtarna lät så man köpte den man mest ville ha. Vid entrén fanns väggen där de nysläppta skivorna satt uppradade samt de som var på topplistan.

Den sista skivan jag köpte i butiken innan den lades ner och vandrade vidare till ett köpcenter för att sedan gå i konkurs var Sugarplum Fairy. Jag hade börjat sista året i gymnasiet och hade längtat efter just den här skivan. Jag gick in till butiken ofta i frågan ifall skivan hade anlänt. Och när den väl hade gjort det hade den inte hunnit kommit upp på väggen med nysläppt musik innan jag hade betalat den, kommit hem och slitit skivan ur plasten. Skivan spelades flitigt och låttexterna fanns med i häftet som tillkom albumet. Jag var nöjd. Längtan var över.

Jag minns min barndom och ungdom som en tid av längtan. Längtan efter musiken som skulle släppas, musikvideor som skulle visas och filmer som skulle komma ut på hyrfilm. Det var fint. Det var kul att längta och jag undrar ifall dagens barn och ungdomar får vara med om att få känna samma sak?

Har lättillgängligheten av kultur på grund av digitaliseringen förstört barns och ungdomars längtan? Eller finns den kvar fast i en annan skepnad? Hinner människan överlag längta efter något när det enorma utbud som skapats fyller de tomma stunder man har i väntan på tv-seriens nästa avsnitt?

Jag vet inte.

Men jag hoppas att barn och ungdomar får känna längtan efter något som sedan kommer känneteckna deras barndom oavsett det gäller böcker, film eller musik. För det är härligt att idag som äldre kunna ta fram en skiva som präglade sin barndom, titta i omslaget och sjunga med vare sig det gäller musiken från Aqua, Queen eller Sugarplum Fairy och önska att få känna längtan igen.

/Emilia