Jag kom precis på vad det är jag gillar allra mest med konst och konstvärlden. Ja, förutom fina bilder och sånt då. Det som inspirerar mig när det gäller konst är samtalet och rollen som betraktaren och kritikern har för konstens förmedlande. Här pratar jag alltså inte om ett kungaporträtt av Ehrenstrahl utan om sån där konst som är sådär abstrakt att man inte ens förstår att det är konst om inte någon talar om det för en. Detta bör ju då såklart också innehålla en förklaring till varför det är konst. Helst många olika förklaringar som säger emot varandra men som ändå har konstsamtalet gemensamt. Det får gärna innehålla en andlig prägel som gör att man måste se in i sig själv och ta med allt man kan eller kommer ihåg om ett ämne för att förstå. Känslan är viktig, när man får sin insikt i hur man själv vill tolka verket, t.ex. ett performance, så ska man få den där adrenalinkänslan som man bara får då man kommer till insikt i något som man funderat över länge, som har legat och gnagit i bakgrunden under en period. Det är då konst är som bäst.